En kvinnlig vän har sedan sin skilsmässa i tio år levt ensam med sina barn.

Hon hyr ett litet hus vid en sjö och har ordnat sitt liv på bästa sätt, hon arbetar sina timmar, träffar då och då vänner och lever i mångt och mycket för sina döttrar, som nu kommit upp i tonåren. Så ser livet ut för många, män som kvinnor. Kärleken som tog slut, eller i alla fall relationen, och livet som blev något annat än vad de hade tänkt sig. Är detta ett problem? Sverige är känt för att ha flest ensamhushåll i världen – 40 procent av hushållen, närmare bestämt. Var och varannan lever med andra ord mer eller mindre ensam. Äter frukost i sin ensamhet, vald eller inte. Hur ska man se på en sådan utveckling? Är det som man brukar säga om demokratin, att det är det minst dåliga alternativet? Bör vi välkomna att fler och fler lever ensamma?