Ibland kan man få höra ord som liksom väcker en ur en slags dvala. Som regel sker det oväntat, som om detta att inte vara förberedd på det utgjorde själva förutsättningen för effekten. Samtidigt, som i detta fall, behöver den fällda repliken inte vara något som egentligen förvånar, ja, kanske har man själv rört vid en liknande tankegång utan att formulera den i ord.

En väninna från ett soligare land, och som bott i Sverige i snart sju år, tittade upp från sitt kaffe där vi satt på ett kafé, såg allvarligt på mig och sade: ”Hur kommer det sig att svenska kvinnor alltid talar illa om sina män när de träffas?”

Kanske var det hennes troskyldiga uppsyn eller ärliga röstläge, kanske var det brutaliteten i själva frågan, men för ett ögonblick satt jag ordlös. ”Jag förstår det inte”, lade hon till, ”värnar inte svenska kvinnor om sina män?” Jag tänkte efter. Hur var det, talade män illa om sina kvinnor? Jo, det kunde nog hända, när det rörde sig om otrohet eller smutsiga och smärtsamma skilsmässor med vårdnadstvister och liknande. En skolkamrat som blev en av landets rikaste finansmän gjorde sig påmind. Hur hans första och unga fru, som fått allt hon pekat på, dyra utbildningar, barn- och städhjälp och så vidare, och som inte arbetat en dag under de sju år de varit gifta, vid skilsmässan blev erbjuden ett eget hus och full försörjning livet ut. Hon tackade ja och lämnade mötet.