Stora författare lyckas ofta hitta orden som sammanfattar en tidsanda. Heinrich Böll, Nobelpristagaren i litteratur 1972, skrev en novellsamling som tillhör det mest roliga och träffsäkra man kan föreställa sig. I ”Doktor Murkes samlade tystnad” från 1958 kan man läsa om industriledaren Alfred Wunsiedel som går omkring bland arbetarna på fabriksgolvet och säger ”Det måste hända någonting!”
Dag efter dag upprepar han orden, uppfordrande men liksom mekaniskt, som i ett mantra: ”Det måste hända någonting!” Hans uppmaning och samtidigt barska och frivola uppsyn tycks utgöra såväl motorn som målet för hela verksamheten – något måste hända, annars händer ingenting. Vad som produceras på fabriken tycks ingen ha reflekterat över, alla gör vad de ska, dag efter dag, så att det som ska hända kan fortsätta att hända. Och vad som än händer är det inte nog, för mer måste hända. En morgon stiger i vanlig ordning direktören in i fabriken, säger ”Det måste hända någonting!” och får en infarkt, faller ned på betonggolvet och är död. Arbetare och kontorsfolk samlas kring liket, bullret från maskinerna mullrar vidare, som om ingenting hänt, och en ung man konstaterar att det till slut hände någonting.
Vad vi fyller våra sinnen med är inte godtyckligt. Stirrar du ned i avgrunden länge nog, kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig, skriver Nietzsche. Vad gör olika miljöer med oss? Jag kom att tänka på Heinrich Bölls novell när jag läste att ännu en kyrka i vår huvudstad är till försäljning. Vad gav oss de där kyrkorummen, på den tiden då de flesta i vårt land fortfarande steg in i dem? Om jag promenerar in till staden vet jag att mina steg kommer att öka när jag närmar mig den stora motorvägen. Det dånande larmet från hundratals bilar, nära och en bit bort, är lika stressande som monotont. Platsen ändrar karaktär, bullret tränger in i själva kroppen, retar upp organismen, ja, förslavar den under sitt tempo. Vilan är en hemkomst, inte ett äventyr, menade filosofen Martin Heidegger, en tänkare som ofta hånats för att han levde ett enkelt och beskedligt liv, med dagliga promenader i sin idylliska hembygd; han ogillade det mondäna livet, det långväga resandet, de nya och allt snabbare transporterna, effektivitet och teknik, storstadsmentaliteten med tillhörande massmediala eko.
