Nyligen hade en dokumentär om akademiledamoten och litteraturvetaren Horace Engdahl premiär på SVT, med titeln ”Horace går – en vandring genom livet och krisen”. Engdahl berättar bland annat om sin syn på krisen som drabbade Svenska Akademien under åren 2017 och 2018. Grunden till krisen var att det pågick ett mediedrev mot maken till en av ledamöterna, eftersom han anklagades för sexuella övergrepp. Röster inom akademien höjdes för att ledamoten i fråga borde uteslutas och flera ledamöter avsade sig sitt livslånga uppdrag.

Denna kris fick kännbara konsekvenser för Svenska Akademien och ledde till förnyelse, mest märkbart genom att man numera inte är förpliktigad att vara ledamot av akademien i resten av sitt liv. Den märks också genom de människor som numera sitter där. Skillnaden mellan ledamöterna före krisen, för att inte tala om för ett femtontal år sedan, och de nuvarande, är slående. Svenska Akademien kan efter krisen sägas ha fullbordat sin egen avförtrollning. Om man vill spetsa till det kan man uttrycka det som att media till slut segrade över en av få fristående kulturinstitutioner.