Samspelet mellan man och kvinna har nog alltid varit en lite problematisk historia. Ser man exempelvis på litteraturhistorien finner man förvisso förälskelse, passion och romantiska slut där de levde lyckliga i alla sina dagar, men som regel hör dessa idylliska slut sagornas värld till. Med tiden, och möjligen accelererande efter upplysning och modernitet, får de lyckliga sluten inte sällan ett löjets skimmer över sig. Den ryske författaren Anton Tjechov, som blev tillfrågad av en ung man om hur man skriver för att bli framgångsrik, svarade: ”Det är inte så svårt, en ung man träffar en kvinna, de blir förälskade, gifter sig och blir olyckliga.” Ett rätt roligt svar, kan man tycka, men också förfärligt. Vad har hänt? Har kärleken slutat som ett problem? En omöjlighet? Är människor allt mer fjärmade från varandra, eller rent av från sig själva?

Den brittiske psykiatrikern och filosofen Iain McGilchrist har funnit ett sätt att närma sig dessa frågor. Han har större delen av sitt liv forskat om den vänstra och högra hjärnhalvan, om hur de skiljer sig åt och vilka funktioner de fyller, för såväl individ som för kultur och gemenskap. Han menar att någonting har skett, att en obalans har inträtt, och han drar historiska paralleller där civilisationers uppgång och fall har med hjärnhalvornas utveckling att göra. Det antika Grekland, Romarriket, vår egen civilisation, med sin födsel, blomstring – och sitt sönderfall, ser McGilchrist i ljuset av hjärnhalvornas samspel eller brist på ett sådant. Han menar att när den vänstra hjärnhalvan fått övertaget över den högra går något fundamentalt förlorat. Och mer än så. Han berättar att forskning visat att den del av hjärnan som förmedlar själva kontakten mellan hjärnhalvorna har minskat i storlek de senaste decennierna.