Alla vet hur knepiga relationer kan vara. Och ju närmare de ligger en, desto knepigare tycks de kunna bli. Far och son, mor och dotter, syskon, en frånvarande fader eller en allt för närvarande moder – listan på relationer som ställer till det – ofta livet ut – är lång som köerna till samtalsterapier, prästsamtal och psykoanalyser. Vårdcentraler landet över fylls dagligen med hjälpsökande, och då har vi inte nämnt psykiatrin, där relationsbiten inte sällan är en utlösande orsak till tragedi. Ingen är förmodligen så ensam som den som kraschat i sin egen psykologi, och i den ingår de nära och kära som en mer eller mindre bärande del. Jag läser i en tidning en uppgift om att 42 procent av alla skilsmässor är kopplade till relationen till svärföräldrarna. Siffran överraskar, men ju mer man tänker på saken desto mer begriplig blir den. Vi gifter oss med en annan människa och ingen annan, tror vi gärna, men ingen människa är en ö. Ingen människa kan vara sig själv nog. Vi gifter oss med andra ord med en familj eller släkt – och när vi skiljer oss, skiljer vi oss även från den. 42 procent. Låt oss dyka ned något i detta.
I begynnelsen var Adam och Eva, läser vi i Första Mosebok. En man, och en kvinna. De möts, de står där ansikte mot ansikte, får man förmoda (ingen annan själ fanns ju i sikte). Ett avgörande beslut tas för deras fortsatta liv (och deras avkomma) av Eva (att äta av ”kunskapens träd”) – redan här saknas reciprocitet. Ömsesidigheten, och vad som krävs för att en sådan skall finnas i en relation, är satt ur spel från begynnelsen. Här behövs inte några svärföräldrar, Eva tar på egen hand sitt beslut. Självsvåldigt, ty det som rör dem båda rör dem båda. Filosofen Martin Buber talar om att förutsättningen för ett Jag är ett Du; Adam och Eva upptäcker så att säga inte bara varandra, de skapar varandra, ja, blir till först i det ögonblick de står där ansikte mot ansikte; det är medvetandets tillblivelse, en gemensam historia. En annan Martin – filosofen Martin Heidegger – drar det hela längre. Det är inte vi som upptäcker den andre, säger han, det är världen som upptäcker oss. Vi är mottagare av det gemensamma, allt annat är hybris, en tro på att det är vi som skapar världen. Vi är inte heller främst individer, utan förmedlare av något större som vi samtidigt är en del av och som går bortom oss. Eva, assisterad av den orm som sammanfaller med hennes egensinniga vilja, berövar oss själva verkligheten. En tillvaro föds som bortser från sitt ursprung i det gemensamma.
