I förra numret skrev Anton Carlson en exposé över David Lynch, min nu levande favoritfilmskapare. Som av en händelse visade Cinemateket i Stockholm hans senaste (och troligen sista) långfilm, ”Inland Empire” (2006) samma vecka som artikeln skrevs, och jag bestämde mig för att se den på stor duk. Jag hade bara sett den en gång tidigare, när den kom ut.
”Inland Empire” får nog betraktas som Lynchs mest svårtillgängliga och mörka, men kanske även mest andliga verk. Den är tre timmar lång, men känns faktiskt betydligt längre, och den är lite av en gradvis nedstigning i helvetet. Lynch tar sitt intuitiva, associativa berättande längre än i någon annan av sina långfilmer, som samtliga (möjligen med undantag för debuten ”Eraserhead”) har mer av konventionellt begriplig handling än ”Inland Empire”. Det abstrakta pussel av tid, rum, dimensioner och identiteter som präglar många av hans filmer har här fler bitar än någonsin, och få lär kunna lägga det enkelt första gången man ser filmen.
