Jag såg nyligen Pixars uppföljare till ”Insidan ut”. Vi får följa en flickas inre värld, där hennes grundkänslor är små figurer som lever i henne. I uppföljaren har flickan blivit tonåring, och nya känslor gör entré, exempelvis ängslan, som skickar bort grundkänslorna, såsom glädje och sorg, till det omedvetna. När känslorna vilset vandrar omkring i det omedvetna finner de fantasilandet, som nu liknar ett övergivet nöjesfält. De figurer som brukade skapa fantastiska fantasier sitter i stället på ett kontor och producerar skräckscenarion om vad som kan ske.

Dessa små figurer påminner mig om gestalter från vår värld. Ibland kallas dessa skräckscenarions lakejer för journalister. Är det inte klimatkatastrofer vi ska vara rädda för så är det sjukdom, krig, förmodat diktatoriska presidentkandidater i USA eller påstått högerextrema gatuupplopp i Storbritannien. ”Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla, jag vill att ni ska ha panik”, sade en uppburen politisk aktivist för några år sedan. Ska man tolka orden välvilligt menade hon att hoppet riskerar att förslappa oss, medan rädslan får oss att agera. Men stämmer verkligen detta? Vilken inverkan har rädsla på en människa?