Nyligen såg jag den lysande uppsättningen av Händels opera ”Alcina” från 1735 på Ulriksdals Slottsteater (Confidencen). Trots att musiken och framförandet tog mig helt i besittning väcktes en del små funderingar ur mitt intresse för barockopera i allmänhet och Händels operor i synnerhet.

En sak som jag tänkte på var hur det dramatiska framförandet kan tänkas ha sett ut på Händels tid. Jag har en allmän känsla av att dagens genomsnittliga operasångare och -sångerskor kanske är de mest rigoröst dramatiskt tränade i världshistorien. Jag kan tänka mig att det sceniskt var ganska så statiskt på Händels tid, när operor som i dag känns som tidlösa musikaliska skatter var förbrukningsvaror med kort repetitions- och speltid. Det estetiska idealet var också både mer stiliserat och mer formbundet. Handlingen är nog inte heller det man i första hand ser barockopera för. Händel skrev flera musikaliskt förstklassiga operor som ingen har försökt sätta upp sedan det begav sig, eftersom de anses direkt ospelbara utifrån dagens dramatiska standard.