Min mormor berättade att hon blev slagen av sina föräldrar en gång. Det skedde eftersom hon trots förbud hade träffat en lekkamrat som hade löss. Det var med tungt hjärta hennes far slog henne, orkestrerad av modern, i övertygelsen om att det var vad som krävdes.

Jag tänker ofta på detta, vad som vill till hos en människa för att hon medvetet ska skada någon som är försvarslös. Än mer slående blir förstås frågan när den som skadas är hennes eget barn. Hur kan våldet segra, när det inte ens vill vara?

Detta skedde under 1930-talet. Barnets århundrade – som författaren Ellen Key så hoppfullt uttryckte saken – hade inte på allvar fått fäste. Förvisso hade stora framsteg gjorts gällande att få stopp på barnarbetet. Sedan fick även förbud mot barnaga genomslag. Barn förskonades från lönearbetet och tilläts inte längre bli slagna av föräldrar och lärare. Lever vi ännu i detta århundrades sken?