Gottfried Wilhelm von Leibniz skrift Monadologin utmanar läsaren genom att fråga om verklighetens yttersta beståndsdelar. Vi ser ständigt förändring omkring oss, likväl kan alltings grund vara något stabilt och beständigt.

Det talas ibland om att den vetenskapliga revolutionen möjliggjordes genom ett slags mekanisk världsbild, i bemärkelsen att universum betraktades som regelbundet och styrt av tydliga naturlagar. Ett centralt begrepp blev här atomen. Vad som kännetecknar atomen är dels att den är en odelbar enhet, men även att den är materiell. Förvisso är atomen för liten för att bli sedd, men detta kommer bara an på ögats begränsningar. Leibniz var klart präglad av sin tid och argumenterade återkommande för teologins och vetenskapens förenlighet. Hans begrepp om monaden kan ses som ett resultat av detta. Monaden är liksom atomen odelbar, men till skillnad från denna är den immateriell. Den har dessutom tydligare egenskaper än atomen, Leibniz menar rentav att den har en viss form av perception. Ett sätt att beskriva monaden på är att den är en andlig atom.

Med sin korta men innehållsrika skrift Monadologin ställer Leibniz oss inför en av filosofins verkligt stora frågor: Hur kan död materia börja leva? Eller kan den det? Leibniz skriver: ”Det vi kallar födelse är utveckling och tillväxt, på samma sätt som det vi kallar död är inveckling och förminskning.” Våra upplevelser utvecklas inte ur död materia, utan perceptionen lever redan i de minsta beståndsdelarna. Det som skapar förändring är monadernas relationer till varandra. Dock, menar Leibniz, är själva monaden opåverkad av dessa relationer, då den inte har några ”fönster”.