Hansi Linderoth (1966–) kom, segrade – och försvann. Det finns ingenting att upptäcka innan debutboken, och ingenting efteråt, och nu har ändå tjugo år gått. Googlar man hittar man några pressbilder från tiden då det begav sig, men inte mycket mer, jo, ett inslag från SVT, där författaren slumpartat blivit intervjuad om varför han och allt fler vandrar i de svenska fjällen. Solen skiner, författaren ler utanför en ensligt belägen fjällstuga och ser välmående ut, men inte ställer journalisten den självklara frågan: Vad hände? Tog orden slut efter debuten?

Det rör sig om en fiktiv historisk krönika, baserad på uppgifter om att Alexander den store ämnade segla ut i havet för att finna det sjunkna Atlantis. Alexander hann dö, men Linderoth skriver fram äventyret. Kärvt, poetiskt – språket självt för läsaren in i en annan och mer skimrande värld. Förlagor kan spåras, men de är få. Själsfrändskaper är nog ett bättre ord. Jorge Luis Borges, Ernst Jünger, och på vårt svenska språk, möjligen, Tord Herne och Willy Kyrklund. Det liknar ingenting, och det är en befrielse. Jag tänker medge något som svider men som jag är desto mer tacksam för. Jag läste som lektör Linderoths manus, och för första och enda gången – bland travarna av insända manuskript – önskade jag att jag själv hade skrivit berättelsen. Det är en litterär pärla. En stilistisk fullträff. Det kan kanske förklara tystnaden efteråt, men hälften hade varit gott nog.