Beethoven var på toppen av sin karriär som pianist och kammarmusikkompositör när han komponerade sin första symfoni, som uppfördes första gången år 1800. Den är inte en av de mest spelade, men återspeglar likafullt kompositörens geni.

Symfonin tillägnades baron Gottfried von Swieten, som tidigare varit kompositörens mecenat. Tack vare von Swieten hade många mästerverk kommit till – som Haydns ”The Creation” och flera symfonier av Carl Philipp Emanuel Bach. CPE Bach var, liksom Haydn, en av Beethovens stora influenser.

Jämfört med Beethovens nionde symfoni kan den första verka enkel. Den var förankrad i Wiens musikliv och skrevs för en standardorkester likt den Haydn använde i sina senare verk, utan några radikala inslag såsom piccoloflöjter eller tromboner.

Robert Schumann (1810-1856) ansåg att Beethovens genialitet lika väl kunde påvisas i den första symfonin som i den populära nionde, skriver All About Beethoven.

”Försök inte att plocka ut det ovanliga, gå tillbaka till skapandets rötter,” skrev Schumann när han vid ett tillfälle reflekterade över kompositörens symfonier. Bakom den poetiska frihet som Beethovens kom att uppnå under sin verksamma tid låg åratal av grundliga studier, påpekade han.

Här nedan kan du höra Georg Solti och Chicago Symphony Orchestra framföra Beethovens symfoni nr 1.

Den första symfonin i sin helhet framförs vanligen på mellan 22 och 29 minuter och består av de fyra satserna:

1. Adagio molto – Allegro con brio (C-dur)
2. Andante cantabile con moto (F-moll)
3. Menuetto: Allegro molto e vivace (C-dur)
4. Adagio – Allegro molto e vivace (C-dur)

Även om detta kan ses som ett av kompositörens tamare verk består den av snabba växlingar, explosiv energi och djärva experiment. Första satsen inleds exempelvis i "fel" tonart innan den övergår i C efter runt 20 takter.

”Det var menat att skärra folk. Beethoven var lite av en björn i Wiens salonger, och det finns en känd historia om ett tillfälle när han ombads spela något: han satte sig ned vid pianot, funderade ett ögonblick, lade ned sin arm rakt över tangentbordet och smög sedan ut. Han slutade aldrig att göra sådana saker”, skriver den brittiska dirigenten Sir Roger Norrington i The Gramophone.

Möjligen är tempoangivelsen i första symfonins tredje sats ett skämt, menar Sir Norrington:

”För en tysk skulle en menuett vara någonting ståtligt, men Beethoven antyder något som mer liknar ett allegretto eller till och med presto; och det finns föregångare, i Mozart och i Haydns sena stråkkvartetter.”

I sin nästkommande symfoni skulle Beethoven ta det steget längre och ersätta menuetten med ett scherzo, som betyder "skämt".

Även den sista satsen bjuder på överraskningar. Sir Norrington kallar det för en ”Haydnsk skämt-öppning”. Inledningsvis låter det som att det ska komma något dystert och tragiskt.

”Sedan springer det iväg och blir fullständigt briljant! Underbart!” skriver han.

Finalen har ett genomgående Haydnskt uttryck, men med återkommande teman från de tidigare satserna – en komplex sonatform som är typisk för eran.

”Folk tänker på Beethoven som dramatisk, spännande, vild – men när man lyssnar på harmonierna och orkestreringen är det så otroligt vackert hela tiden,” skriver Sir Roger Norrington i The Gramophone.

Läs iandra delar i artikelserien här:

Beethovens symfonier: En introduktion

Beethovens symfonier: Nr 2 – Hicka och rapar

Beethovens symfonier: Nr 3 ”Eroica” – En bro från klassicismen till romantiken

Beethovens symfonier: Nr 4 – En fest i fyra satser

Beethovens symfonier: Nr 5 – Den ikoniska "Ödessymfonin"

Beethovens symfonier: Nr 6 "Pastoralsymfonin" – En hyllning till naturen

Beethovens symfonier: Nr 7 – "Dansens apoteos"

Beethovens symfonier: Nr 8 – Den lilla symfonin med stark ton

Beethovens symfonier: Nr 9 "Choral" – Mastodontverket