Beethovens symfonier: Nr 5 – Den ikoniska ”Ödessymfonin”
Dirigenten Gustavo Dudamel från Venezuela och Simon Bolivar National Youth Orchestra of Venezuela repeterar Beethovens symfoni nr 5 inför en konsert på Walt Disney Concert Hall of Los Angeles i Kalifornien 2007. Foto: Gabriel Bouys/AFP/Getty Images


Beethovens femma är kanske det enda verket i historien som har kommit att definieras utifrån sina åtta inledande toner. De åtta tonerna har gjort symfonin till den klassiska erans mest kända musikstycke, en symbol för klassisk musik. Men verket är förstås långt mer än så. Sista satsen rymmer till exempel ett av den symfoniska historiens mest spännande ögonblick, enligt den brittiska dirigenten Sir John Eliot Gardiner.

I sin biografi om Beethoven skrev kompositörens sekreterare Anton Schindler att Beethoven hade pekat på den första satsen och uttryckt sin grundidé till verket: ”Så knackar ödet på din dörr!” Därpå kom den att kallas ”Ödessymfonin”.

Femman skrevs 1804-1808, jämte flera andra verk. Den introducerades för allmänheten 22 december 1808 på Theater an Der Wien, i en enorm, legendarisk, drygt fyra timmar lång konsert, där även symfoni nr 6, ”Pastoralsymfonin”, hade premiär. Därutöver framförde Beethoven sin fjärde pianokonsert och koralfantasin.

Den handskrivna partituren som användes vid premiären av Ludwig van Beethovens symfoni nr 5 1808. Noterna innehåller kompositörens egna rättelser och kan åses i familjen Lobkowitzs museum i Prag. Foto: Opus33

Musikkritikern E.T.A Hoffman skrev året därpå i ”Allgemeine musikaliske Zeitung” om symfoni nr 5:

”Utan tvekan rusar helheten förbi många människor som en genial rapsodi, men varje eftertänksam lyssnares själ berörs med säkerhet, djupt och intimt, av en känsla att det inte finns något annat än denna outsägliga, vidunderliga längtan, och fram till det sista ackordet – ja, och även i stunden som följer därpå – kommer han vara oförmögen att kliva ut ur det där underbara, andliga riket, där han omfamnas av sorg och glädje i form av ljud.”

Femte symfonin går i C-moll, en tonart som kompositören ofta använde i sina stormiga, heroiska verk. Beethoven i C-moll kom att symbolisera hans konstnärliga karaktär, skrev Charles Rosen i ”Beethoven’s Piano Sonatas: A Short Companion”:

”I alla fall så uppenbarar den Beethoven som en hjälte. C-moll visar inte Beethovens mer subtila sidor, men den ger oss honom i hans mest extroverta form, i vilken han verkar vara helt kompromisslös.” 

Verket framförs på 30-40 minuter och består av de fyra satserna:
1. Allegro con brio (C-moll)
2. Andante con moto (Ass-dur)
3. Scherzo: Allegro (C-moll)
4. Allegro (C-moll)

Här kan du höra Gustavo Dudamel och Orquesta Sinfónica Simón Bolívar de Venezuela framföra Beethovens symfoni nr 5 i Philharmonie, Paris, 2015.

Andra satsen är mjuk och bekymmerslös i jämförelse med den första, säger den brittiska dirigenten Sir John Eliot Gardiner till The Gramophone.

– Den har en utsökt glädje i sin melodi som börjar med altfiolerna och cellorna – en smidig, skör kvalité som är så vacker, säger han.

– Det här är perfekt att slå dem som tror att Beethoven bara är blod och åska i huvudet med. Sedan exploderar satsen till något majestätiskt och nästan militäriskt i brasset – med livlig energi.

Scherzot är långt ifrån en Haydn-menuett. Inledningen är som en förberedelse inför en ”oerhört bestämd” trippelrytm, som börjar med hornen, säger Gardiner. Efter det kommer en briljant, lekfull triosektion.

– Det känns så retoriskt, man känner att det måste finnas en text bakom. Detta tema känns inte abstrakt, utan som att det är genererat från ord. 

När han sedan återgår till huvudtemat inför övergången till den fjärde satsen, som börjar utan paus, påminner stråkarnas klang om en ”gnisslande dörr”, säger han. Klarinetten spelar huvudtemat.

– Den är grodlik med sitt lustiga, märkliga, spöklika sätt, och tjänar som en förberedelse för en av Beethovens mest häpnadsväckande passager någonsin.

Spänningen som byggs upp i början av fjärde satsen är ”ett av den symfoniska litteraturens mest spännande ögonblick”, säger Sir John Eliot Gardiner till The Gramophone.

– Han tar in tre tromboner, piccolon och kontrafagotten, så man associerar till turkiska militärband. Glöden känns napoleonsk.

W. J. Mählers porträtt av Beethoven 1804, samma år som han började skissa på den femte symfonin.

Övriga artiklar i serien: 

Beethovens symfonier: En introduktion

Beethovens symfonier: Nr 1 – Arvet efter Haydn

Beethovens symfonier: Nr 2 – Hicka och rapar 

Beethovens symfonier: Nr 3 ”Eroica” – En bro från klassicismen till romantiken

Beethovens symfonier: Nr 4 – En fest i fyra satser

Beethovens symfonier: Nr 6 "Pastoralsymfonin" – En hyllning till naturen

Beethovens symfonier: Nr 7 – "Dansens apoteos"

Beethovens symfonier: Nr 8 – Den lilla symfonin med stark ton