Beethovens symfonier: Nr 8 – Den lilla symfonin med stark ton

Beethoven kallade symfoni nr 8 för ”Min lilla symfoni i F”. Han skrev den på fyra månader 1812, och på frågan om varför den inte var lika populär som den sjunde symfonin svarade kompositören: ”eftersom åttan är så mycket bättre”. En del tror att han skrev symfonin som ett skämt.

– När vi tänker på Beethoven tänker vi alltid på musik med stort djup och djupsinne. Så är det verkligen möjligt att han, efter sin sjunde symfoni och innan sin nionde – dessa storartade, episka verk – ett sådant geni, kunde skriva en ”liten klassisk symfoni”? Det ser ut som och låter som något slags skämt, och det är exakt vad jag tror att det är. Den är ett skämt av ett stort geni, säger den estnisk-amerikanska dirigenten Paavo Järvi till The Gramophone.

Man kan inte se på åttan som på Beethovens andra verk, säger Järvi, eftersom den är ett helt oväntat steg i en helt oväntad riktning.

– Det finns fortfarande så kallade ”Beethoven-specialister” som försöker hitta djupa inre meningar i denna symfoni. När det gäller tonaliteten i det här stycket delar den en tonartsbeteckning med Patoralsymfonin, men om det finns någon djup koppling mellan de två så kan inte jag hitta den, säger Paavo Järvi, som bland annat har studerat för den amerikanske tonsättaren och dirigenten Leonard Bernstein, som gick bort 1990.

Här kan du höra Daniel Barenboim och West-Eastern Divan Orchestra framföra Beethovens symfoni nr 8 i Royal Albert Hall, London, 24 juli 2012.

Bernstein säger i en videoinspelning att människor alltid har ett behov av att kategorisera konstverk, särskilt Beethovens symfonier: det är ”den eleganta första”, ”den charmerande andra”, ”den exakta femman”, ”den koreografiska sjuan”. Den åttonde symfonin ses ofta som ett ”lättsamt, genialiskt verk” som är "humoristiskt" och "utan substans".

– [Den ses som] ett slags semesterstycke mellan den svåra, stränga sjuan och nian. Det är till viss del sant, men jag tror att den attityden huvudsakligen har sitt ursprung i den lilla men minnesvärda andra satsen, vilken är stycket som publiken så att säga går visslande därifrån med, säger Bernstein i klippet.

Men Bernstein ansåg att Beethovens åttonde symfoni är precis ”så sträng och så svår man kan önska sig”.

– I första satsen finns där exempelvis ett fortlöpande fortissimo med alla krafter i fullt skrik, som börjar i takt 1:46 och obevekligt dundrar på till takt 1:88, varvid Beethoven ber om più forte, till och med starkare än fortissimo – och två takter senare överträffar han sig själv när han kräver trippel forte.

Mählers porträtt av Beethoven 1815, ett år efter premiären för symfoni nr 8.

– Det finns inga maskiner som kan mäta dessa skillnader. Det innebär väldigt stark dubbelforte, två f, vilket är så starkt som Beethoven vanligtvis kommer till när han är som mest dynamisk, och sedan till och med starkare och sedan ännu starkare. Och detta i en sekvens av 60 takter!

Enligt Bernstein kan detta vara det längsta fortgående fortissimo i den klassiska musikens historia.

Den sista satsen är Beethovens genom tiderna mest utdragna final.

– [Den är] extremt motvillig att avslutas, med åtminstone fem urskiljbara codor, varje toppar den senaste.

– Kort sagt är det en tungviktig och väldigt kraftfull symfoni, denna åtta, säger Leonard Bernstein, och han hoppas att de som hör den ska ta med sig mer än bara det trallvänliga temat i andra satsen.

Även om det är en tungviktare så är åttan den kortaste av Beethovens symfonier. Den har fyra satser och tar runt 26 minuter att framföra.
1. Allegro vivace e con brio (F-dur)
2. Allegretto scherzando (Bess-dur)
3. Tempo di menuetto (F-dur)
4. Allegro vivace (F-dur)

Här kan du se Leonard Bernstein prata om Beethovens symfoni nr 8.