I över 35 år har Joakim Svenheden suttit på konsertmästarstolen, och hade han inte suttit på den hade han kanske inte överhuvudtaget spelat i en symfoniorkester. Att det var just i rollen som konsertmästare han skulle fungera bra var något han visste redan tidigt.

– Jag kände att jag kunde göra det på ett naturligt sätt. Jag kan kanalisera det jag kan och vill i den rollen, och jag känner att mina kvaliteter för det mesta kommer till sin rätt. Jag får energi av att jobba intensivt som konsertmästare.

Älskar att öva

Och att Joakim är full av energi är inget man kan ta miste på. Han har en energisk, lättsam och ändå ödmjuk attityd, och nära till skrattet som lätt smittar av sig på omgivningen. Samtidigt har han en enorm seriositet och beslutsamhet som drivit honom framåt i hans karriär.

Redan i tolvårsåldern bestämde han sig för att komma så långt som möjligt med musiken, och han vande sig tidigt vid att lägga ner mycket tid och fokus på sitt spelande.

– Jag kunde se något väldigt kul och sympatiskt hos musiker i min omgivning, hur roligt de verkade ha. Så jag övade jätte mycket, periodvis upp till två och en halv timme varje dag efter den vanliga skolan.

Jag älskar att öva. Man får kickar av att höra att det blir bättre, och blir inspirerad av att pröva nya fraseringar och tolkningar.

– Joakim Svenheden, konsertmästare och violinist

Övandet gick förstås upp och ned. Ibland kändes det stillastående, men ibland lossnade plötsligt något, och det kom en glädje av att utvecklas, att spela med andra och att det lät fint, berättar Joakim. 

– Sedan bara matar det på och man kan inte sluta, och så är det fortfarande. Jag älskar att öva. Man får kickar av att höra att det blir bättre, och blir inspirerad av att pröva nya fraseringar och tolkningar.

Ledaregenskaper och samspel

Beslutsamhet och en vilja att jobba hårt är en egenskap man inte klarar sig utan i en symfoniorkester, oavsett vilken plats man sitter på, och vilket instrument man spelar, säger Joakim. Själv spelar han som Konsertmästare 1:a violin, och har även spelat en hel del som solist.

Under årens lopp har han dessutom ofta spelat kammarmusik i olika sammanhang och konstellationer, bland annat med gitarristen Mats Bergström, som han sedan början av nittiotalet turnerat med, och även spelat in en skiva med under namnet ”Duo a Piacere”. Och varje sommar spelar han sedan över 30 år tillbaka på kammarmusikfestivalen i Saxå.

Men rollen som förste konsertmästare är något som passar honom som handen i handsken. Som konsertmästare har han huvudansvaret för orkestern, och fungerar ofta som en brygga mellan orkester och dirigent. Det är en roll som passar för hans naturliga ledaregenskaper, men också för det gehör han utvecklade tidigt som barn.

– Jag hörde så mycket musik hemma, och mamma och jag sjöng ofta operetter, som till exempel ”Glada Änkan”, när pappa spelade på pianot. Jag lärde mig tidigt att spela ganska svåra pianostycken utan att överhuvudtaget kunna läsa noter, och har nästan aldrig haft problem att lära mig saker utantill, långa fiolkonserter och så vidare. Det har jag med mig från den där början när vi höll på att leka så mycket med operetterna, och det har jag haft användning för hela livet. Det ger en frihet.

Konsertmästaren måste kunna visa att han vill bjuda upp till samspel för att få så många som möjligt med sig ...

– Joakim Svenheden, konsertmästare och violinist

Det är väldigt viktigt för en konsertmästare att kunna släppa noterna, att kunna titta upp i vissa lägen och knyta kontakt över så stor del av orkestern som möjligt, förklarar Joakim.

– Konsertmästaren måste kunna visa att han vill bjuda upp till samspel för att få så många som möjligt med sig, och på samma sätt själv vara tillgänglig för att bli uppbjuden. I vår orkester är det många som spelar så, man spelar med mycket kontakt, precis som när man spelar stråkkvartett ihop. Om stämledarna och så många som möjligt tittar upp och man känner att man har kontakt med andra, det är då det kan börja bli riktigt roligt att musicera, säger han. 

Mer konservativ än modernist

Klassiskt har det varit ända från det att han övertalades att spela fiol av sin lärare i musikskolan i Söderhamn där han växte upp, och även om det egentligen var klarinett han ville spela från början, precis som idolen Putte Wickman, så har den klassiska musiken spelat huvudrollen i hans eget musicerande sedan dess. I grunden ser han sig själv mer som konservativ än som modernist, och tycker att det finns ett djup och en bredd i den klassiska musiken som ger en nästan oändlig möjlighet till variation och tolkning.

– Det intressanta och det som ger mycket motivation är att samma musikstycke kan låta så olika beroende på vem som gör det. Det kan pirra lite i magen vid tanken på att det finns de som inte har hört det här stycket så som jag skulle vilja spela det.

– Ta Beethovens femma till exempel, den kan ju spelas på många olika sätt fortfarande, och man kommer att spela den om trehundra år också. Det är väldigt betryggande tycker jag att musik kan överleva och att vi som tolkar den kan känna oss någorlunda fria.

Det finns så mycket musik, så man blir alldeles yr när man börjar tänka på det, men om jag måste nämna en tonsättare så säger jag Gustav Mahler. Det slår nästan aldrig fel för mig, jag älskar alltid Mahler.

– Joakim Svenheden, konsertmästare och violinist 

Men Joakim gillar också gamla tolkningar och att försöka härma inspelningar som andra gjort.

– För även om jag lägger ner ett helt år på att imitera, så blir det ju ändå inte exakt så, det blir ändå jag, det blir min grej. Man tror att man härmas, men det gör man inte alls, man förändrar tolkningen omedvetet på vägen.

Mahler slår det mesta

När vi talar om vilka kompositörer som spelat störst roll för Joakim under åren kommer en hel radda upp: Bach, Mozart, Brahms, Strauss, Britten, Schönberg, Bartok, Copland, Ligeti … Listan skulle kunna göras oändligt lång. Det är nästan omöjligt att begränsa det, säger han.

– Det finns så mycket musik, så man blir alldeles yr när man börjar tänka på det, men om jag måste nämna en tonsättare så säger jag Gustav Mahler. Det slår nästan aldrig fel för mig, jag älskar alltid Mahler.

Allra mest tycker han om de vokala verken, och ”Das lied von der Erde” är ett av Joakims favoritverk.

– Det är så stort, så fantastiskt, det är magiskt. Han har en sådan oerhörd förmåga att skapa stämningar som han är helt egen med. Han har så eget karaktäristiskt uttrycksspråk med orkester i sitt partitur. Det har jag alltid varit fascinerad av, jag tycker att det är väldigt roligt att spela det, det ligger mycket glädje i det.

– Men sedan måste jag också erkänna att jag är väldigt svag för Franz Lehárs ”Glada änkan”, säger Joakim med ett skratt.

Det är ett val man gör att jobba på det här viset. Jag har gjort det så länge så jag kan inte vara utan det, jag tror inte att jag skulle kunna jobba med något annat nu.

– Joakim Svenheden, konsertmästare och violinist

Den fick han till sin stora glädje tillfälle att spela när han under nittiotalet arbetade som förste konsertmästare för London Philharmonic Orchestra, och det skulle göras en skivinspelning för EMI. För Joakim blev det som att kastas tillbaka till barndomens glada dagar, det var ju den han hade spelat och sjungit med sin mamma och pappa …

– Jag minns att jag var som i himlen, och alla märkte att den där killen han verkar ha vuxit upp med operett. Jag var i mitt esse! Men den har jag bara fått spela en gång, och det var då.

Att jobba som konsertmästare är ett hårt och exponerat jobb som kräver väldigt mycket, och det är definitivt inget för den som vill ligga på latsidan. Som regel kommer en ny produktion var och varannan vecka som ska övas in, och som är lika krävande som den föregående, säger Joakim. Men trots det kan han inte tänka sig att göra något annat.

– Det är ett val man gör att jobba på det här viset. Jag har gjort det så länge så jag kan inte vara utan det, jag tror inte att jag skulle kunna jobba med något annat nu. Man får förstås inse att man är en färskvara, men så länge som jag orkar öva så mycket som jag för det mesta gör nu, så räknar jag med att köra så länge det känns bra och så länge orkestern vill ha mig i den rollen, det brukar ju hänga ihop.