Det tar många år och stort engagemang att lära sig att bygga en funktionell gitarr som är estetiskt tilltalande och låter bra. Ljudet kan hänga på mindre än en millimeter.

I Upplands Väsby ligger Skandinaviens enda gitarrbyggarskola. Musikinstrumentakademiens treåriga utbildning är förlagd i en röd lada i utkanten av samhället. Där filas det, lackas, limmas och klinkas på gitarrer. Eleverna, som av okänd anledning består av enbart unga män, är drivna. De kommer tidigt och går hem sent. Den som är riktigt flitig jobbar även på helgen.

Andraårseleven Fredrick Björk sitter och filar på de tunna metallbanden som ska infogas på halsen till en stålsträngad orkestergitarr som han bygger. Det är 21 band, med två ändar på varje. Det är ett precisionsjobb, och det går inte att förhasta sig, säger han. Blir det fel måste man antingen gå tillbaka och försöka fixa till det, vilket tar längre tid, eller leva med det resten av livet.

– Men jag försöker hela tiden att överträffa mig själv. Jag vill ha känslan av att kunna gå tillbaka till någonting och titta på det och tänka: "Har jag gjort det där!?"

Instrumentets bakstycke och lock är karvade ur tjocka plankor av schweizisk lönn och alpgran, vilket är standard för den här typen av gitarr. En del gillar att experimentera med olika material, men Björk vill först lära sig det traditionella och på så vis utveckla en förståelse för vad han håller på med.

– Ponera att jag bygger en gitarr, en stålsträngad, och sedan bygger jag nästa helt annorlunda. Har jag ändrat kroppsform och storlek så kommer den att låta annorlunda, men varför låter den annorlunda? Det vet jag inte riktigt. Om jag bygger en som är snarlik den första men ändrar några parametrar, då kan jag anta att det är det som gjort att den låter annorlunda, säger Fredrick Björk.

Allting i en gitarr påverkar ljudet. Det räcker att man flyttar tonribborna i locket några hundradels millimeter hit eller dit för att ljudet ska ändras. Andra faktorer är bland annat träets densitet, hur tjockt locket är, lack och slipning.

Från början vet man kanske inte ens hur en önskvärd ton ska låta, säger Henrik Jansson, lärare på skolan. Att bygga gitarrer kräver inte att man själv är en skicklig gitarrist, utan snarare att man är uthållig och noggrann.

– Tålamod, tålamod, tålamod. Att jobba tills det inte går att bli bättre, i varje moment.

– Tålamodet sitter nog mest i att orka vara så noggrann så länge. Ju finare instrumenten blir desto lättare är det att se skavanker, vilket gör att tålamodet och stressen över att göra det bra inte är linjär. Ju högre nivå du lägger dig på desto mer krävs det för att få någonting felfritt.

Därför höjs kraven ju längre fram i utbildningen man kommer. När eleven avlägger sitt gesällprov i sista årskursen så vill skolan vara säker på att branschen godkänner den. Målet är att arbetena ska vara felfria.

Henrik Jansson själv var bland de sista eleverna som tog gesällprov på Carl Malmstensskolans gitarrbyggarutbildning i Stockholm innan den lades ned 2007. Från början drömde han om att bygga elgitarrer i snickarboden, men upptäckte en helt ny värld när en lärare från Kungliga musikhögskolan kom och gjorde en tonal granskning av den nylonsträngade gitarren som han byggt i kursens första delmoment.

– Det var som att prata med en vinkännare. Han beskrev ton och spelbarhet. Då började jag förstå att det ska låta på ett särskilt sätt. Det finns tonideal, en gitarr kan ha sustain och bärighet och fyllig kärna. Jag har inte tänkt på elgitarrer och bas sedan dess.

Många av de nya eleverna på Musikinstrumentakademien får samma aha-upplevelse, och börjar således gräva och nysta i hur de ska skapa en tilltalande ton.

Jansson ser till att mata dem med en rimlig mängd information utportionerad under de tre åren. Det går inte att ta in allting på en gång.

– Vi kan förklara för dem att om du bygger med det här tjocka locket kommer det att vara så stumt att det nästan inte kommer att gå att driva gitarren med den lilla energi som finns i nylonsträngar, så gitarristen kommer att få jobba hårt för att spela och få ut något bra ljud ur gitarren. Så putsar de ned lite grann, känner att den har blivit lite mjukare, att den sviktar bättre. Då stannar vi där, då har de i alla fall förstått att det ska vara lite svikt i locket.

Vid granskningen av instrumenten bjuder de in en kräsen, professionell gitarrist som bedömer på en skala 1-5 vad som är bra och vad som inte är bra. Granskaren får sedan motivera varför han sätter den poäng han sätter.

– Då sitter alla elever samlade, och någon stackare vars gitarr han har i knät som får beröm eller kritik. Det är egentligen första mötet med dig själv som producent, och en potentiell kund framför dig. Så det är nyttigt att skakas om redan i startläget för att förstå vad det är man kommer att stå inför.

Efter utbildningen ska eleverna ha nått en sådan hantverksskicklighet att de kan ta emot en beställning med specifika krav. Sedan kan det ta ett tag att hitta sin egen stil.

– Man står och ser på bitarna, känner på dem, knackar och håller på. Till slut vågar du lita på intuitionen; det här är som jag upplevde den förra, det här känner jag igen. Då har du hittat din stil, säger Henrik Jansson.