För en fackman räcker ett ögonkast för att avgöra om en fiol är värdefull eller ej. Det kan vara svårare för oss andra att veta om den gamla fiolen på vinden, med en etikett som säger "Stradivarius", är äkta. I början av veckan var fiolspecialisten James Buchanan i Stockholm och värderade svenskägda fioler.
Tack vare folkmusiken är Sverige ett fiolland. Det ligger en gammal fiol på var och varannan vind.
– I de flesta länder måste jag böna och be om att få sälja folks fioler, men inte här. Här säger många att de inte går att sälja, och att de inte har tillräckligt med utrymme hemma.
James Buchanan reser runt hela världen och värderar fioler för det Londonbaserade auktionsverket Amati Auctions. I Stockholm har de varit i två dagar, och på lördag åker de till Sydafrika. Buchanan halkade in i branschen på ett bananskal för 20 år sedan, och idag är han en av världens kunnigaste fiolkännare.
När det kommer till stränginstrument har varje land sina små egenheter, säger han.
Många av de svenska fiolerna är inte speciellt värdefulla. Det har inte så mycket att göra med kvalitén som att svensk fioltillverkning tog sin egen väg. Ofta har de en tung snäcka och en gyllene fernissa.
– Man känner lätt igen dem. Man kan se på långt håll att det här är inte normalt. Jag gillar dem verkligen, men det är inte så många som känner till dem, så det har aldrig blivit ett varumärke. Det ligger mycket psykologi i det. "Jag vill ha en italiensk", "jag vill ha en fransk". Och folk är ute efter det som deras lärare har.
Ibland kommer det in dyrgripar även i Sverige. I fjol i Stockholm dök det upp en italiensk fiol som sedan såldes för 155 000 kronor.
Det är stor skillnad på en bra fiol och en dålig, men det där extra som skiljer en ganska bra fiol från en mycket bra kan vara svår att avgöra. Det handlar inte alltid om utförandet. En del fioler med lägre pris kan vara bättre gjorda än de dyra.
Anledningen till att alla vill ha en Stradivarius är inte bara att han är den bästa tillverkaren. Det är för att alla vet vad en Stradivarius är. Han är lika mycket ett varumärke som en tillverkare, säger Buchanan. Men den bästa fiolen är verkligen italiensk, säger han.
– Huvudsakligen för att de uppfann den och fulländade den, men också eftersom de aldrig gör den till en produkt. Tyskarna tillverkar miljoner av dem. Några av dem är ganska bra, men de gör helt enkelt för många.
Italienarna har ofta småskalig produktion och instrumenten blir mer värdefulla ju färre de är. Så med italienska fioler är det en stor kulturell förlust varje gång som någon sätter sig på en eller råkar ha sönder den på annat vis.
– Det är intressant i Sverige. Svenskarna kommer ofta med sina fioler i bra fodral. De har tunga gamla Jaeger-fodral av bra kvalité. Dyra Jaeger-fodral, som kanske kostade 2000 kronor för 30 år sedan. Så i början när jag kom till Sverige, så fort någon kom genom dörren blev jag upprymd.
Sedan lyfte han på locket, men hittade inget värdefullt inuti.
– Jag blir mindre och mindre snobbig när det kommer till instrument. Vi vill alltid hitta bra italienska fioler, och de dyker upp, det är inte det som är problemet. Men förra året började vi även sälja billigare instrument med lägre värde. Saker som jag aldrig hade velat sälja förut. Och mirakulöst nog så inte bara säljer de, de säljer bra! Det är kineserna, kineserna köper dem.
– De vill ha något gammalt, något europeiskt. De fabrikstillverkade tyska fiolerna, och sådant som jag blänger på, säljer ganska bra.
Samtidigt som stora mängder gamla, massproducerade fioler, som inte har något egentligt värde i Europa, säljs i Kina, säljer nyproducerade, masstillverkade, kinesiska fioler bra i Europa.
För runt 20 år sedan betalade Kina några bra europeiska fioltillverkare för att komma till Kina och lära dem allt om fernissa, konstruktion och så vidare.
– Globalisering är globalisering. Nu har vi personer i Kina som för ett pund om dagen, eller vad de nu tjänar, tillverkar instrument på samma sätt som de gör i Tyskland.
Amati säljer inga kinesiska fioler, åtminstone inte avsiktligt, säger Buchanan.
Man ska inte tro det som står på etiketten på en fiol, säger Buchanan, men han skulle inte kalla det för "fejk".
– Fejk förutsätter att personen som gjorde den hade intentionen att den skulle misstas för en Stradivarius. Fabriken som gjorde den visste att den inte liknade en Stradivarius, precis som en poster av en van Gogh eller en Monet inte kan misstas för originalet. Problemet är nu att de ser gamla ut, de ser använda ut, så alla vill tro att de är rika. Varje dag är jag som onkologen som kommer med dåliga nyheter.
När man väl har utvecklat sitt fiolöga så tar det inte mer än ett ögonkast för att avgöra om fiolen har något värde.
Det är också fullt möjligt att känna igen specifika instrument, säger Buchanan.
– Ärligt talat, fioler är som människor. Jag känner igen instrument före jag känner igen kunder, vilket är genant, säger James Buchanan.
