Det är nu i sommar hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog, trettioett år gammal. Hennes dikter präglas av en väldig fantasi, där det som inte tycks finnas ändå verkar ha sin verklighet.

Att Edith Södergran var sjuk i tuberkulos under stora delar av sitt liv och dog vid den ringa åldern av trettioett år gör att många av hennes dikter går att tolka i dödens tecken. Detta är särskilt påtagligt i den postumt utgivna dikten ”Landet som icke är”, som finns med i diktsamlingen som bär det namnet. Här skriver diktjaget att ”allting som är, är jag trött på att begära”. Detta är en talande rad för hela hennes författarskap: att det som inte är kan få en större tyngd än det som är.

I samma diktsamling, i en dikt vid namn ”Ingenting”, finns att läsa: ”Att leva förgäves är mindre än att dö.” Några rader längre ner fortsätter dikten med dessa rader: ”Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom / och trånga år av längtan / såsom de korta ögonblick öknen blommar.” Döden betraktas alltså inte som det värsta som kan hända, utan snarare som något som låter sig förenas med längtan.