Harry Martinson (1904–1978) var möjligen mer filosof än poet, och kanske just därför en större poet än flertalet poeter som är mindre filosofer. Han kände orden lika djupt som tingen, havet lika grundligt som fastlandet, han levde nära nomadlivets frihet och i en dröm om tillhörighetens vila. Han längtade hem då han såg att inget annat än ursprunget följer en människa livet ut. Utkastad i världen som ung, övergiven av till och med sin mor, förlorar en människa så lätt sin riktning, mening och glädje i livet. Lars Gyllensten berättar i sina memoarer att denne den svenska litteraturens kanske mest väne, storsinte och generöse författare tog sitt liv för egen hand.

73 år gammal, bara några år efter han tilldelats Nobelpriset i litteratur, med en sax, på ett sjukhus. Omedveten om hur illa ställt det var redan på 70-talet läser jag att media – med DN och Expressen i täten – skrivit så förringande om detta belönande av Harry Martinsons livsgärning att han inte stod ut med att leva i sin samtid. Aniaras skapare sköts i sank, drevs ifrån oss av de missunnsamma, avundsjuka och förkrympta. Ett kultursverige som mobb. Offentligheten som slagfält, samtalet som påhopp.