Svenska Akademien fortsätter att ge ut svenska litterära klassiker, och nu har man i två volymer tagit sig an den svenska visan. Kanoniserade sådana, och kanske blivande sådana. Kulturchefen gläds men har även invändningar.

Det är något speciellt med den svenska visan, tänkte jag inleda med att skriva, när jag insåg att det är ett påstående som experter genast hugger ned på. Svenska Akademien har en utgivning av böcker som heter Svenska Klassiker, ett samarbete med Bokförlaget Atlantis, där man just vill lyfta vad man skulle kunna kalla den svenska kanon, om det inte vore så att Svenska Akademien genom sin ständige sekreterare nyligen förklarat att man inte vill vara med och välja ut och därmed i praktiken stödja en sådan. Hur som helst har akademin i flera decennier publicerat mycket som hör hemma i vår litterära kanon; i vackra böcker har exempelvis Per Hallström, Vilhelm Ekelund och Viktor Rydberg fått en andra chans att berika, fördjupa och fortbilda det svenska folket. På senare år har man publicerat två tegelstenar fyllda med nästan tvåhundra visor, där den första volymen fokuserar på sådant som redan är klassiker, som Bellman, Evert Taube, Lucidor, Birger Sjöberg och Alice Tégner, för att nämna några.

”En svensk visbok – 99 visor och en psalm” (2021) pryder vilket bibliotek som helst. Vackert formgiven, gedigen, pedagogiskt upplagd, och enligt min bedömning rättvis och samtidigt generös i sina val av visor. Här finns namn och visor jag enbart kände till i marginalen, och som jag kanske aldrig har tänkt på som klassiker, och jag överraskas över kvaliteten. Elisabeth Hermodsson, inte minst, som gick bort för inte så många år sedan, och hennes strålande vackra, samtidigt ljusa och vemodiga ord och melodier i gotländsk miljö. Barbro Hörberg är en annan, Tove Jansson en tredje, och för att bara nämna en till, Allan Edwall. Deras ord finns att läsa, men även noterna publiceras, så att man kan plocka fram gitarren eller slå sig ned vid pianot, efter att man slagit av mobiltelefonen, förslagsvis. Den andra volymen – ”En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp” (2024) – lyfter fram kompositörer och visor som man bedömer kan ha potential att bli klassiker, och även här är fynd lätta att göra.