Ett ord som till synes gått förlorat är förtrolighet, något jag kommer att tänka på efter att hamnat i en dispyt om barnuppfostran. När jag dessutom någon dag tidigare har läst ”Den onödiga samtiden” (1974), som består av ett antal brev mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som mest liknar långa och intrikata essäer, inser jag att läsning och erfarenhet är två komponenter som befruktar varandra. Bildning är förmodligen att låta skilda ting mötas, så att vår förståelse av världen tvingas att utvidga sig. Lichtenbergs aforism ”En bok är en spegel: när en apa ser i den tittar ingen apostel ut”, är kanske mer djupsinnig än vad man vill tro: Vi lever i skilda världar, men vi delar samtidigt en värld som man kan vistas i utan att nämnvärt se. En tredje händelse, som ringar in denna kulturledare, är ett konsertbesök för någon vecka sedan, där jag i programbladet läste dirigentens programförklaring: ”Jag upplever inte att det finns gammal eller ny musik: musik existerar bara vid tillfället för sitt utförande, och på det sättet är den alltid helt ny.”
Men låt oss börja med förtroligheten och ”Den onödiga samtiden”. Gustafsson är borgerlig, en liberal, allt annat än revolutionär, medan Jan Myrdal är som alltid sig själv och så att säga upphöjt med två; trotset är legio, vad som än dryftas. De bådas credo och patos är deras – med svenska mått – ovanliga intellektuella skärpa, och ändå lyckas de aldrig mötas. Det är på en och samma gång bokens såväl svaghet som styrka, att de talar förbi varandra; vi blir i läsningen medvetna om att en försoning är omöjlig. Här råder grundantaganden, eller psykologiskt-existentiella villkor, som inte låter sig förenas. Det saknas vägar till en förtrolighet, vilken förutsätter ömsesidighet. Jag exemplifierar med deras skilda syn på arbetet. Där Myrdal till fullo anammar den marxistiska synen, i sin tur ett resultat av industrialismen, av en mer modern, materialistisk och instrumentell syn på tillvaron, har Gustafsson en helt annan förståelse av arbetets mening och värde. Där den ene ser en exploatering där man säljer sin arbetskraft, motvilligt och av historisk nödvändighet – arbetet som ett tvång – målar den andre upp en bild som talar ett annat språk. Gustafsson är på sitt sommarställe, någonstans långt från staden. En bit bort hörs ett hamrande och sågande. Grannen bygger en veranda. Gustafsson betraktar under några sommarveckor hur verandan växer fram, han ser hur arbetet är något tillfredsställande, ja befriande, något som har ett värde i sig självt, och att detta utgör arbetets essens.
