Nyligen träffade jag på rubriken ”piller kan minska smärtan vid hjärtesorg”. I en video förklarar en expert för oss att vi ”har en konstig relation till lidande. Vi vill gärna framhålla det som lärorikt. Det är lärorikt, men ibland har vi lärt oss tillräckligt.” Samma expert säger sedan till en man – som har tagit ”mirakelkuren” och därför inte längre sörjer sin separation – att denne ”kanske är färdig”. Den ”botade” mannen ler stort och säger: ”Toppen. Tack så mycket!”
För att även nämna en annan nyhet i samma anda fanns i en av landets kvällstidningar att läsa om en påstådd man som ska bli mamma. Det stod att paret funderade på ”surrogatmödraskap och adoption, men till slut verkade graviditet och förlossning ändå enklast.” Vidare står det att ”alla har rätten att skaffa barn”.
Ytterligare en nyhet som fångade min uppmärksamhet rör aktiv dödshjälp, som har blivit allt vanligare att tillåta över världen. Nyligen väckte det uppseende när en före detta läkare lanserade en beställningsbar självmordsmaskin, som togs i bruk av en kvinna som ville dö. På frågan om det är problematiskt att underlätta självmord svarade den före detta läkaren: ”Jag ser det som en grundläggande rättighet.”
Ska man peka ut ett maxim i vår splittrade tid lär det vara att varje människa har rätt att leva sitt liv som hon själv vill. I alla fall finns denna inställning till sådant som rör familj och kärlek. Sådant som handlar om död är mer kontroversiellt, likväl är en majoritet av svenskarna för införandet av aktiv dödshjälp. För många är det nämnda maximet så självklart att någon vidare reflektion om saken vore att betrakta som meningslös. Men kanske är det oemotsagt giltiga ett skäl till att stanna upp? Om man till exempel betänker orden ”leva sitt liv”. Vad innebär de? Vår verklighet tycks bestå av två dimensioner: dels att leva, dels att vi lever ett liv. När vi lever gör vi det naturligtvis som individer, men det som vi lever är gemensamt. Med 1900-talsfilosofens Emmanuel Levinas ord: ”Det som vi lever och njuter av är inte detsamma som livet självt. Jag äter bröd, jag lyssnar på musik, jag följer mina idéers förlopp. Om jag lever mitt liv, så är det liv jag lever och själva det faktum att jag lever två olika saker”. Man skulle kunna benämna denna skillnad för individualitet och gemenskap, eller för jag och verklighet.
Vad är man själv skyldig sådant som kärleken, familjen och livet?
Den som problematiserar att vi ska bota lidande med piller – eller än radikalare åtgärder – eller som hävdar att barn inte är en rättighet, kan i vår tid tyckas vara en underlig figur. Vill man inte att varje människa ska göra vad som är bäst för henne? Vem kan bestämma vad som är bra för en själv, om inte individen? Varje människa är naturligtvis fri – hennes inre är ett eget rike – men denna frihet som ett särskilt privilegium kan rimligen inte sträcka sig längre än till det gemensamma. De nämnda exemplen – att älska, få barn och leva – är gåvor. Har vi rätt att ställa krav på hur en gåva ska vara beskaffad?
Jag säger inte att svaren är enkla, men den gemensamma verkligheten är något att ta hänsyn till. Det är just i denna gemensamma verklighet som individualismens maxim möter motstånd. Detta motstånd klarnar dock oftast först efter några decennier, när den antagna friheten har gått i arv till nästa generation. Vid varje åberopande av en rättighet kräver man skyldigheter från andra. Men vad är man själv skyldig sådant som kärleken, familjen och livet?
Frågor om liv, död, kärlek och familj är till sin natur gemensamma. Vi behöver inte ha en likriktad syn på dessa ämnen, men hur ska det gå att tala om ämnena på ett meningsfullt sätt om vi inte kan enas om att de är del av en verklighet som angår oss alla? Vad får vi för intellektuellt klimat om meningen ”alla får göra som de vill” är likvärdigt med att göra schackmatt?
En oförmåga att skilja på det egna jaget och verkligheten leder till en ständig vilja att förändra själva tillvarons förutsättningar. Men vad blir jaget, om verkligheten ständigt ska ändras om? Jag tänker på den förindustriella människan, som utan vår teknologi förmådde att resa väldiga byggnader och skapa storartade konstverk. Än i dag är det i stor omfattning de förindustriella byggnaderna som beundras. Den förindustriella människan hade ofta stor skaparkraft gällande den lilla strimma av verklighet hon kunde påverka, medan hon hade lättare för att lämna den resterande verkligheten därhän. Kanske kan vi återvända till denna strimma? För det är svårt att se hur verkligheten inte skulle behöva krympas, om den ska få plats i ett jag.
