Människor har olika sidor i sin personlighet, och en aspekt som är av intresse är hur man är i offentligheten i förhållande till i sitt privatliv. Somliga, och som författare har jag träffat många sådana, är en komplett annan person privat, än den som vi får se i strålkastarljuset eller i tv-sändningarna. En blir teatralisk, manierad, bombastisk, medan han på tu man hand, utan publik, är världens varmaste person. Lyhörd, intresserad, ja, ödmjuk. En annan är en riktig satmara så fort en publik sitter där och en mikrofon sticks under hennes näsa, medan privat är hon som en liten skolflicka, ler, fnittrar, och verkar vilja alla levande varelser väl. Var tog de hårda orden vägen? Vad hände med det där föraktet mot patriarkatet, mot männen, alla dessa ”potentiella våldtäktsmän?” I hellenistisk och senare i romersk tid gjordes en åtskillnad mellan ett samtal som fördes publikt och ett som var privat. ”Sub Rosa” är en latinsk fras som ordagrant betyder ”under rosen”, och i de gamla tiderna dekorerade man rummen med rosor för att markera att här kunde vad som helst sägas; allt stannade innanför väggarna. Rosen är sedan gammalt en symbol för hemlighetsmakeri; rosensniderier ristades i in i biktstolar för att påminna om att detta slags samtal var just bikt och hölls i förtroende; visserligen i tilldelade roller (prästen och församlingsbon, den förlåtande och den ångerfulle, och så vidare), men tanken var givetvis den att en del sfärer i det mänskliga inte hörde hemma på torget. Ett slags frizoner, där något annat fick finnas till, och att det krävde andra regler, eller i alla fall gränser, än det samtal som pågår bland folk ute i samhället. Är åtskillnaden mellan offentligt och privat godtycklig, kan man fråga sig. Borde vi inte sluta upp med ”hemlighetmakerier”? Inte har vi väl något att dölja? Varför ska vi över huvud taget ha ett ”privatliv”?