Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) var en hemmets och vardagens poet. Han växte upp i en vik av Mälaren nära Strömsholms slott, studerade konsthistoria i Uppsala och förlorade tidigt sin far men överlevdes av sin mor. Han utgav fem diktsamlingar, debuterade med Arvet (1919) som följdes av Dagsljus (1923), Vardag (1926), Efteråt (1932) och Hemland (1940). Han var litteraturkritiker på Stockholms-Tidningen, skrev en monografi över prins Eugens konst (1935) samt räknades med Karl Asplund och Sten Selander till ”de borgerliga intimisterna”, en beteckning som knappast gynnat minnet av hans poesi; den politisering av litteraturen som följde på modernismens genombrott i slutet av 40-talet har skördat många offer. Jag har ”brustit med trolöshet mot en idé”, skriver han i ett brev, i en kommentar till det Finska inbördeskriget. Vännerna som farit över Östersjön som frivilliga soldater för att rädda Finland undan kommunismen stupar och kvar i hemlandet står en skuldtyngd poet. Vad hjälper oss våra ord, när handling saknas?

Poeten blir invald i Svenska Akademien 1941, men dör året efter i en cancer han hoppades ha övervunnit.