Den sega våren har gjort att det än så länge fortfarande mest funnits små gröna blad att plocka, så jag tog en titt i och kring vår egen nyvakna trädgård efter några av de allra vanligaste: nässlor och maskrosblad.

Späda maskrosblad (de blir snabbt beska när de blir större) fanns det riktigt gott om! Det växte hela stånd med små blad som inte hade hunnit bli mer än ett par centimeter långa.

Lite pilligt att plocka utan att få med halva gräsmattan, men det gick. Jag plockade ganska snabbt ihop tillräckligt för att ersätta den rätt så dyra babyspenaten i den här salladen med quinoa, fetaost och grillade grönsaker, vilket funkade utmärkt.

Nässlor var det sämre med. Återigen kanske de flesta skulle vara glada om de slapp nässlor i trädgården, men jag hade ju sett fram emot att använda det i matlagningen. Jag tog en rejäl lov runt området, men något med förhållandena här verkar inte riktigt gillas av nässlorna. Det är stenigt (rullstensås), mycket mossa, mycket barrskog och lingon- och blåbärsris. Rent allmänt är området jag bor i inte så bra vad gäller späda gröna blad, har jag upptäckt.

Det blev en klen liten skörd med nässlor, som jag ”fuskförvällde” genom att bara skölja dem i riktigt hett vatten. Då försvann stinget i dem, och jag kunde hacka till dem lite. Härlig nässel-lukt, dock!

Det var så lite att jag bara hade det i linssoppan, typ som en krydda. Jag brukar annars ha bladpersilja.

Jag skulle ju så klart kunna röra mig lite längre för att hitta mer av de här vanliga gröna bladen, men lite av min tanke är ju att ta vara på det som finns nära, inom enkelt räckhåll.

Då har vägen till min arbetsplats visat sig vara betydligt bättre för gröna blad! Gräsmattor, lite kant mellan skog och parkmiljö, nära vatten. Det var där jag plockade löktrav, som växer i massor, och det är även frikostigt med kirskål. Här hittade jag snabbt en växt som är förvillande lik nässlan, nämligen vitplister. En snabb googling gav vid handen att både rödplister (som ser liknande ut fast med lila blommor) och vitplister är bra grönsaker. Somliga föredrar dem till och med framför nässlor.

Det rekommenderas att man ska plocka vitplister innan den blommar. De här hade börjat blomma så smått, men var fortfarande små, så jag tog rätt på de späda toppskotten och en del späda blad, bara för att testa hur det smakade.

Jag förvällde – det gav ifrån sig en förvånande aromatisk ”matig” lukt, nästan som en färdig måltid. Smaken visade sig dock vara väldigt neutral. Jag testade att ha det i en omelett, och det blev väldigt gott. Milt och spenatliknande, men med den där lite matiga aromen.

Hittills har jag inte plockat några mängder att tala om av de gröna bladen, utan bara ”samplat” dem lite och testat vad man kan göra av dem. Det roliga är dock att jag både lärt mig känna igen dem och hittat några lättillgängliga ställen som de växer på, så om jag skulle få för mig att verkligen hamstra nästa vår så vet jag var jag ska titta.