Filosofiprofessor Hans Ruins kommentar till den tyske filosofen Friedrich Hegels klassiska bok ”Andens fenomenologi” finns utgiven via Södertörns högskola. Ruins kronologiska genomgång av bokens innehåll är en pedagogisk, noggrann och djupsinnig granskning av ett av filosofihistoriens mest svårgenomträngliga verk.

Friedrich Hegel föddes 1770 och dog 1831. Detta var en brytpunktens tid, där franska revolutionen, och Napoleon som framträdde i dess kölvatten, skapade nya sätt att styra och i förlängningen gav människan ett nytt förhållningssätt till hennes omvärld. Hans Ruin poängterar att Hegel är att betrakta som en upplysningsfilosof, men en ovanligt kritisk sådan. En sinnebild av en upplysningsman är en person som gör anspråk på att väcka förnuftet ur vidskepelsens sömn, medan Hegel ser upplysningen som sprungen ur tidigare historiska skeenden. Han anklagar upplysningen för att vara lika blind för sig själv som religionen. Om den gängse upplysningsmannen vill upplysa världen, nöjer sig inte en så kritisk filosof som Hegel med världen utan vill också upplysa upplysningen.

”Andens fenomenologi” publi­cerades 1807 och var Hegels första stora verk. Vi fick se den i fullständig svensk språkgestalt först 200 år senare. Det är en cirka 500 sidor lång skrift, som av Ruin vid ett tillfälle beskrivs som en andens bildningsroman, det vill säga att Hegel undersöker hur anden har utvecklats fram till hans egen tid. Vad avser Hegel då med anden? Ruin menar att det är under läsandet av boken som anden avslöjas, och att en på förhand alltför tydlig definition kan grumla vår gradvisa förståelse. Viktigt att ha med sig är dock att anden inte är något egentligt övernaturligt, utan snarare kan sägas vara den samlade mänskliga erfarenheten – ett slags kollektivt minne – som är förmer än de enskilda individerna.