Det är nu i juni 100 år sedan den amerikanske filmregissören Sidney Lumet föddes. Han gjorde ett stort antal filmer, och ”Kullen” är en av hans främsta: en mänsklig och systemkritisk film om fångarna i ett militärfängelse.

När Sidney Lumet dog sade hans kollega, skådespelaren Al Pacino, att han inte bara kommer att minnas regissören för hans stora filmhistoriska insats utan även rent personligt för att han var en av de vänligaste människor Pacino har mött. Lumet har återkommande beskrivits som motsatsen till den så ka­llade ”demonregissören”, som till varje pris måste få sin vilja igenom. Han lade stor vikt vid att omge sig med människor han hade förtroende för, och kunde därmed låta dem komma till tals. Denna anda finns också tematiskt i hans filmer, där han ofta skildrar en större grupp människor, och med sympati för de utsatta. Enligt egen utsago var hans mål att tala till tittarens samvete; vi som åskådare förväntas att vara moraliskt aktiva i det som sker.

Detta märker vi i hans kanske mest berömda filmer, ”12 edsvurna män” och ”En satans eftermiddag”. ”Kullen” är inte lika känd, men den är onekligen ett av hans främsta verk. Den utspelar sig på ett militärfängelse ute i öknen, där den grymme sergeanten Wilson regerar. Vi får följa några av de nyintagna fångarna, där framför allt en man vid namn Joe Roberts sticker ut. Han är intagen eftersom han våldsamt motsatte sig att skicka ut soldater på ett meningslöst självmordsuppdrag, och får sägas vara filmens hjälte. Han spelas av Sean Connery, som då samtidigt var aktuell i rollen som James Bond. I denna film får han möjlighet att använda en större del av sitt register.