Det är 75 år sedan Ingmar Bergmans ”Fängelse” hade premiär. En film om människans utsatthet, som kan lindras genom hennes hopp om att förstå tillvaron. Med utgångspunkt i en filmregissör ställs vi inför en mängd existentiella frågor.

”Fängelse” är inte en av Ingmar Bergmans mest omtalade filmer, likväl får den sägas vara en av hans viktigaste, då många av de teman som har kommit att förknippas med regissören föds här. Utgångspunkten är att en filmregissör, spelad av Hasse Ekman, får besök av sin matematiklärare från skoltiden. Läraren föreslår en filmidé som går ut på att vår värld är helvetet. Denna gnostiska föreställning är filmens grundpremiss. Vi får därefter träffa en av regissörens vänner, Thomas, en tungsint författare, som lever i ett olyckligt förhållande och lär känna den unga skökan Birgitta Carolina.

Redan filmens grundpremiss är gåtfull. Den kryptiska andan för tankarna till senare verk av Bergman, som ”Ansiktet”, ”Persona” och ”Fanny och Alexander” Dialogerna är som så ofta skickligt skrivna men trots karaktärernas stora verbala förmåga trasslas vi som åhörare in i deras resonemang och kan bara skymta konturerna av filmens kärna. Denna förvissning om att det finns substans gör att gåtorna kan accepteras, eller som en av karaktärerna uttrycker saken: ”Jag kan inte förstå dig med förståndet.”