I vår har det kommit ännu en film i Godzilla-serien. Numera handlar filmserien mest om spektakulära special­effekter och action, men det sjuttioåriga japanska originalet är en emotionellt drabbande film om ett kollektivt trauma.

Godzilla har rekordet som den längsta filmserien genom tiderna. Det dröjde inte länge förrän substansen försvann ur filmerna till förmån för specialeffekterna. Att fokuset har legat på att väcka samma sensation som den första filmen är begripligt, med tanke på dess häpnadsväckande effekter. Monstret är förvisso mycket enkelt utformat; det utgörs av en dräkt med en människa i. Men med hjälp av klippningen och miniatyrer skapas illusionen av en jättelik varelse. Detta genom att man klipper mellan miniatyr­världen där Godzilla vandrar omkring, och autentiska inspelningsplatser med människors reaktioner på besten, där ljudet får oss att glömma att det rör sig om två världar som fogats samman. Detta påminner oss om att det primära inte är effekterna i sig utan hur de används.

Filmens storhet ligger dock inte i effekterna utan i dess starka teman, som har sin grund i det kollektiva trauma som kärnvapenbomberna orsakade nio år tidigare, och vars konsekvenser finns kvar än i dag i form av sjukdom. Godzilla är nämligen en skräcködla som är uppväckt och muterad av kärnvapenavfall. Han har dessutom fått förmågan att spruta en radioaktiv stråle som skapar eldsvådor. Scenerna då han förstör staden är kusliga, liksom efterdyningarna som vi får bevittna i ett sjukrum.