”Den mjuka staten” handlar om hur kvinnors ökade makt i samhället även har fått negativa konsekvenser, till exempel inom skola och kultur. Det är en tankeväckande och i vår tid kontroversiell bok, som dock emellanåt skrapar på ytan.
I vår tid är det närmast ett axiom att feminismens segrar är någonting gott och att den som ifrågasätter detta antingen inte har förstått bättre eller rent av är misogyn. I boken ”Den mjuka staten” problematiserar Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson denna bild och pekar på att kvinnors centrala roll i det moderna, och särskilt det svenska, samhället innebär stora sociala, kulturella och politiska förändringar. Boken är fylld med klargörande exempel på detta, inte minst gällande utbildningsväsendet, där det på samtliga utbildningsnivåer går bättre för flickor och kvinnor. I den offentliga sektorn utgör kvinnor en majoritet, likaså i kulturlivet.
Författarna menar att en följd av denna förändring är att relationer och känslor snarare än prestationer och resultat ställs i fokus. När detta blir normen i samhället ser vi förändringar, till exempel att skolan anpassas efter de elever som inte mäktar med, och att poliser uppmuntras att vara förstående mot brottslingar. Författarna kallar detta för ”den könsdemografiska hypotesen”, med vilken de menar att kvinnors framflyttade ställning får stor samhällspåverkan. Att män och kvinnor statistiskt sett är olika, och att kvinnors ökade inflytande över offentligheten skapar sociala förändringar kan i sig tyckas som en öppen dörr att sparka in, men i vår tid är det kontroversiellt. Detta märks inte minst i försöken att förringa bokens innehåll, vilket skedde i en recension och i en krönika i en av Sveriges morgontidningar.
