Klimatmötet i Baku beslutade om 300 miljarder dollar om året till klimatfonden, pengar som ska gå till fattigare länder. Men klimatskulden till de fattiga länderna är ett påhittat begrepp och frågan är vem som ska betala, skriver ekonomen Staffan Wennberg.
Nu har ytterligare en klimatkonferens hållits, under beteckningen COP29 (Conference of Parties). Denna gång i oljestaten Azerbajdzjans huvudstad Baku. FN:s uppdelning av världens länder i ”rika” och ”fattiga” har blivit väldigt tydlig. De fattiga vill ha mer pengar, de rika vill att fler av de nyrika länderna som Kina, Indien och oljestater som Saudi Arabien också ska bidra. Men där är det tvärstopp. Till de rika länderna räknas 29 av de 38 OECD länderna plus eventuellt några av de på 2000-talet tillkomna i OECD, som till exempel Chile och de baltiska länderna.
Vi är proportionellt sett den största bidragsgivaren och en av de fem största totalt.
Parisavtalets (2015) krav på minskning av koldioxidutsläpp gäller dessa rika länder. De övriga dryga 150 länderna, inklusive till exempel Kina, Indien och de arabiska oljeländerna, får tid på sig att med fossila bränslen höja sin levnadsstandard så att de något kommer ikapp de rika länderna. Vid COP-mötet i Köpenhamn 2009 fastslogs att de rika länderna från år 2022 skulle bidra med 100 miljarder dollar till FN:s klimatprojekt. Vad har hänt? Inte mycket. Initialt betalades det in cirka tio miljarder dollar från cirka 2015 till 2020. Därefter från 2020 till 2023 ytterligare tio miljarder dollar.
För de följande fyra åren 2024–2027 har utlovats 12,8 miljarder dollar, annonserat som ett rekordbelopp. Totalt har då inbetalats och utlovats för åren 2015–2027 cirka 33 miljarder dollar, långt ifrån de ”utlovade” 100 miljarderna – per år! Sverige har betalat åtta miljarder kronor två gånger och nu lovat ytterligare åtta miljarder kronor fram till 2027. Summa 24 miljarder eller drygt två miljarder dollar. Med det är vi proportionellt sett den största bidragsgivaren och en av de fem största totalt.
Varför då denna ovärdiga cirkus där representanter för Indien och andra länder står och skriker och nästan gråter och säger att förslaget med 250 miljarder dollar i bidrag till klimatfonden per år är oförskämt lite. Till sist blev beslutet 300 miljarder dollar per år. Men vem ska betala och hur – och varför? Det talas om en ”klimatskuld” till de fattiga länderna – ett påhittat begrepp som tack för den tekniska utveckling som gett dem en levnadsnivå som deras föräldrar i de flesta fall knappast kunnat drömma om. Och detta trots en i många fall flerdubbling av befolkningsantalet.
Hur mycket är då 300 miljarder dollar för varje enskilt land om det fördelas ungefär i enlighet med ländernas BNP?
USA har cirka 40 procent av de rika ländernas BNP, så deras andel blir 120 miljarder dollar – per år. För Sveriges del skulle vi landa runt 30 miljarder kronor per år eller cirka 65 procent av hela U-hjälpen för närvarande. Det blir cirka 3 000 kronor om året för varje invånare i Sverige, inklusive barn och pensionärer, eller runt 10 000 kronor för en småbarnsfamilj med två barn.
Går vi till 1.300 miljarder dollar i bidrag, som de fattiga länderna krävde, är detta mer än de flesta länders BNP. Det är exempelvis mer än dubbelt så mycket som hela Sveriges ekonomi, BNP, på idag ca 600 miljarder dollar. För Sveriges del skulle andelen betyda runt 130 miljarder kronor om året eller tre gånger dagens U-hjälp eller lika mycket som hela försvaret kostar.
Hur kan något tusental människor från rika och fattiga länder samlas varje år för att diskutera om beslut som närmast är drömmar och som inte har stor chans att bli verklighet? Det är ovärdigt och slöseri med tid och energi.
Staffan Wennberg
Ekonom. Tidigare ordförande i World Taxpayers Associations, WTA.
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
