Landsförräderi kan verka vara ett ganska enkelt brott att definiera. Eller? Inte alls, svarar två historiker som fördjupat sig i frågan ur ett brittiskt perspektiv. Resultatet är ett verk väl värt att studera även för den som bor i Sverige.
Ibland läser jag verk jag inte skulle nämna vid en middag om min bordsdam frågar: ”Har du läst någon intressant ny bok?.”
Då undviker jag till exempel att nämna historikerna Allen D. Boyers och Mark Nicholls ”The Rise and Fall of Treason in English History” (Routledge). Risken finns att bordsdamen faller i sömn redan när hon hör titeln.
Jag kastade mig över boken eftersom jag arbetar med en essä om den brittiska spionthrillerns historia. Ett verk om landsförräderi på de brittiska öarna de senaste 1 000 åren måste läsas.
Studien är intressant även för oss i Sverige. Med ett storkrig i närheten blir frågan obehagligt aktuell. En del menar att den svensk som förordar förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina är en potentiell landsförrädare, medan andra anser att landsförrädarna i stället är de som förhandlade in Sverige i Nato.
Hur bör då ”landsförräderi” definieras? Kan det alls definieras, börjar jag undra under läsningen. Författarna pekar på att landsförräderi är noga definierat i engelsk ”common law” sedan 1352. Det rör sig om försök att mörda kungen, drottningen eller kungaparets äldste son, eller att våldta drottningen, kungaparets äldsta dotter (om hon är ogift) eller deras äldste sons fru. Det gäller också försök att mörda finansministern, eller domare som utövar sitt ämbete.
Här finns ett stort mått av exakthet, men ändå uppstår vissa frågor. Får man alltså förgripa sig på kungaparets äldsta dotter om hon är gift – utan att det betraktas som landsförräderi? Gäller detsamma om man mördar en domare när han inte utövar sitt ämbete? Som landsförräderi räknas också att aktivt ansluta sig till kungens fiender och starta ett inbördeskrig.
Det som verkligen bekymrar de styrande i Storbritannien är informationsflödet.
Ett antal nya ”Treason Acts” har antagits sedan 1352, men det är den ursprungliga lagen som varit grundvalen, och som använts även i modern tid. Två brittiska medborgare hängdes efter andra världskriget för sitt samarbete med nazisterna; de dömdes i enlighet med 1352 års lag för att ha ”anslutit sig kungens fiender”, även om en ny Treason Act tillkommit 1940.
Boyer och Nicholls menar att det inte blev en ny lag om landsförräderi häromåret eftersom det som verkligen bekymrar de styrande i Storbritannien är informationsflödet och risken för att information som rör rikets säkerhet hamnar i fel händer. De fruktar även ”desinformation”. Därför blev det i stället en National Security Act som kriminaliserade röjande av olika former av ”statshemligheter”, samt ”samarbete med utländsk säkerhetstjänst”.
Här ser vi en förskjutning – det viktiga för makthavarna är att skydda den egna kontrollen över informationsflöden, även sådant som avslöjanden i media eller memer i sociala medier.
Boyer och Nicholls konstaterar att lagar om landsförräderi inte längre verkar anses vara ett juridiskt användbart verktyg. Anklagelser om landsförräderi kräver att man under rättegången diskuterar vad som är i landets intresse. Enklare då att utgå från att vissa saker inte får sägas – för att de är ”hemliga” eller ”falska”.
Men det bör noteras att denna studie också kan läsas som ren avkoppling – den är fylld av fascinerande historier om hur lagarna vrängts genom historien, som när Henrik VIII genomdrev att giftmord skulle betecknas som landsförräderi. Straffet? Att kokas till döds.
Boris Benulic
[email protected]
