Kinas ledare Xi Jinping kan på ytan tyckas ha tillskansat sig enorm makt över landet, men i själva verket har han en stor del av partietablissemanget emot sig, och har haft märkbart svårt att driva igenom sin politik. Nu blir det dock alltmer tydligt att han håller på att sätta in sitt eget folk på maktpositioner för bryta dödläget.
Cai Qi tillbringade 14 år på olika blygsamma positioner i provinsen Zhejiang i östra Kina. Till sist blev han så år 2013 biträdande till provinsens näst högsta befattningshavare.
Men under de fyra år som följde har hans karriär tagit hisnande fart. Det är lite som om han vore mellanchef i ett multinationellt företag och plötsligt utsågs till vd för hela koncernen – och dessutom blev erbjuden plats i styrelsen.
Cai togs från Zhejiang för att bli biträdande chef för kinesiska regimens nationella säkerhetsorgan 2014. Därefter blev han – inom loppet av sex månader under 2016 och 2017 – först tillförordnad och sedan ordinarie borgmästare för Peking, och därefter partisekreterare, det högsta jobbet i den kinesiska huvudstaden.
Som ledare för Peking tycks Cai också ligga i gräddfilen till en plats i Politbyrån (det 25 personer starka högsta beslutsfattande organet i Kina) vid den 19:e partikongressen senare i år.
Cai är bara en av dussintals utnämningar till höga positioner i Kina som väckt uppmärksamhet på senare tid. Orsaken är att de som Xi Jinpings administration valt inte tillhör partiets elit; de sitter inte i Centralkommittén, den samling av över 300 befattningshavare på ministernivå varifrån man vanligen plockar folk till de högsta positionerna.
Det är troligt att Xi har valt att upphöja Cai och de andra, som endera är tidigare kollegor till Xi eller akademiker och teknokrater, för att kunna befästa sin kontroll över den kinesiska regimen.
Politisk dödskamp
På papperet verkar Xi Jinping mycket mäktig redan: han är ”kärnledare” för den kinesiska regimen, överbefälhavare och ledare för flera viktiga policygrupper.
Men i praktiken är Xi betydligt mindre inflytelserik än hans titlar antyder.
Redan innan han installerats som Kinas högste ledare tvingades Xi hantera den mäktiga politiska falang som samlas kring tidigare partiledaren Jiang Zemin. Jiangs falang hade tidigare dominerat i närmare två årtionden, och har bedrivit korruption, kleptokrati och förföljelse i Kina.
Jiang-falangens elitmedlemmar hade från början planerat att genomföra en kupp mot Xi, som var en kompromisskandidat mellan Jiang och den då avgående kinesiske högste ledaren Hu Jintao. Den här bilden har förts fram både av källor inom partiet och en person inom Barack Obamas administration, och rapporterats av Bill Gertz på Washington Free Beacon. Även Xi Jinping har alluderat till det här kuppförsöket i officiella tal, där han bland annat anklagat namngivna elitkadrer inom Jiang Zemins falang för att ha format ”klickar och sällskap” med syfte att ”förstöra och splittra” partiet.
Under de senaste fem åren har Xi försökt förändra maktbalansen genom sin kampanj mot korruption, som har lett till att många av Jiangs allierade och supporters i olika statliga organ och militären har rensats ut. Över en miljon partitjänstemän och befattningshavare har utretts för korruption sedan 2013, och över 200 av dem tillhör partiets elit, enligt statliga kinesiska medier.
På senare tid har det framkommit att partitjänstemän på olika nivåer passivt motarbetar Xis administration genom att helt enkelt låta bli att utföra order ovanifrån, eller genom att utföra dem dåligt. Det här har antytts i rapporter från partiets antikorruptionsmyndigheter, men även rapporterats av Kinakännare. En möjlig orsak är att de helt enkelt ogillar en politik som innebär att de inte längre kan förvänta sig att lätt skapa en förmögenhet genom korruption.
Den här striden mellan Xi-administrationen och Jiangs falang har resulterat i stagnation. Xi har inte kunnat driva igenom substantiella reformer inom ekonomi, rättsväsende eller säkerhet.
Ommöblering i provinserna
I ljuset av den politiska situationen kan det vara så att utnämningarna av Cai Qi och andra som inte tillhör eliten är ett resultat av nödtvång snarare än någon medveten vilja att bryta med regimens konventioner.
Om Xi skulle befordra tjänstemän från den nuvarande Centralkommittén, eller från många av de viktiga administrationerna på provinsnivå, som Peking, Chongqing och Xinjiang, skulle han riskera att befästa den ”djupa stat” som uppstått kring Jiang Zemin och hans politiska allierade.
Det är föga troligt att Xi kommer att vilja sitta som ledare i fem år till utan att kunna driva igenom sin politik. Att tillsätta sina egna lojalister eller kapabla akademiker och teknokrater utan politiska allianser på de två högsta posterna i nyckelprovinser kan vara ett sätt att bryta dödläget.
Det är i huvudstaden man tydligast ser Xis försök till politiska ommöbleringar.
Pekings partichef Cai Qi arbetade med Xi i de sydliga provinserna Fujian och Zhejian. Den nye tillförordnade borgmästaren Chen Jining var ordförande på det prestigefyllda Tsinghua-universitetet fram till 2015, då han blev miljöminister. Två nya medlemmar av den kommunala partikommittén, chefen för det politiskt rådgivande organet och chefen för rättsväsendet togs alla in från andra platser utanför Peking.
Xi har endera kopierat den här processen eller tycks vara i färd med att genomföra liknande tillsättningar i andra nyckeladministrationer på provinsnivå, som Tianjin, Chongqing, Guangdong, Xinjiang och Shanghai, varav den sistnämnda är Jiang Zemins maktbas sedan länge.
