Intresset för samhällets ledande kvinnors utseende och klänningar på kungliga bröllop och Nobelfester är på intet sätt en modern företeelse. En del tror att det började vid det burgundiska hovet på 1400-talet, men redan under Kinas Tangdynasti (618-907) var det populärt att avbilda aristokratiska kvinnor i konsten.
Under Tangdynastin nådde den kinesiska civilisationen sin höjdpunkt, med en blomstrande kultur och stabil ekonomi. Inom konsten var det mycket populärt med målningar av ”vackra kvinnor”. Den mest kända och största konstnären bland Tangmästarna som avporträtterade kvinnor var Zhou Fang. Hans utsökta sidenmakimono (en målning som rullas upp), ”Hovdamer med blommiga huvudbonader”, (Liaonings provinsmuseum i Shenyangprovinsen) är inte bara utsökt porträttkonst utan ger även en glimt av den tidens mode.
Målningen avbildar fem hovdamer och en jungfru. Kvinnorna står bredvid varandra med sina blickar riktade mot olika varelser. Det är två hundar, en blomma, en trana, en fjäril och ett blommande magnoliaträd.
Till höger i bild leker två kvinnor med en hund och en av dem lockar den med en vippa.
I mitten syns en hovdam beundra en röd blomma som hon håller i sin hand medan en trana går förbi. En jungfru som håller i en fläktande solfjäder ser ut att vara mindre, (inte för att försöka få fram ett djup i målningen utan snarare för att avsiktligt visa hierarkin och framhålla hennes lägre status).
Till vänster syns en hovdam som står med knäppta händer som ger ett djup i kompositionen. En annan kvinna står vid ett blommande magnoliaträd, och precis när hon ska fånga en fjäril flyttas hennes uppmärksamhet mot en hund som kommer springande emot henne.
Det finns en stor intimitet i samspelet mellan kvinnorna, djuren och växterna. Deras relation kan tolkas som representativt för gångna tiders adliga damers bekymmerslösa liv i imperiets palats. Dock finns det något lite uttråkat och sorgset i kvinnornas ansiktsuttryck. Kanske delar de varandras ensamhet.
Verket visar också den tidens kvinnliga modeideal med runda, ljusa ansikten och lite knubbig figur som var skönhetsidealet under Tangdynastin. Ansiktet pudrades med vitt pigment, ögonbrynen formades så de påminde om fjärilsvingar och läpparna målades som ett körsbär. Höga håruppsättningar smyckade med pioner, lotusblommor eller guldornament var kännetecknande för aristokratiska kvinnor under Tangdynastin.
Under de tunna sidenrockarna syns långa eleganta klänningar broderade med blommor och geometriska motiv. Konstnären Zhou Fang använde starka färger av scharlakansrött, karmosinrött och ockra till den undre klänningen och en lättare färgskala för att få fram genomskinligheten i sidenrockarna. Den relativt låga halsskärningen, ärmar som når nästan till golvet och sjalar som bärs som en stola eller draperad över ärmarna är samtliga typiskt för modet i hovet under Tangdynastin.
Verket har fått sitt namn från blommorna som pryder kvinnornas hår. Hovdamerna tycks beundra blommornas skönhet, oavsett om de har dem i håret eller håller dem i handen. Gemensamt för ungdomlig skönhet och blommor är deras relativt korta livslängd. Precis som en blomma vissnar kommer ungdomens skönhet att blekna.
Berömda poeter från den här tiden, som Li Bai, satte ofta dessa motiv bredvid varandra i sina dikter. Litterära framställningar påstår också att kejsaren Xuanzong brukade släppa en fjäril på vårbanketten och den som bar blomman som den landade på fick bli hans partner.
Mike Cai tog examen från Fei Tian Academy of the Arts i New York och studerar nu vid University of California – Berkeley.
