Från sent 1950-tal minns jag hur godsvagnarna kopplades efter passagerarvagnarna som slutade med Tredje klass. Vid räkcocktail, pepparstek och nordafrikanskt vin lyssnade vi på Lennart Hylands Karusellen och rapporter om tortyren i Algeriet och undrade om vi skulle leva vid millennieskiftet då man byggt stugor på månen, hittat piller för att ersätta måltider, anställt robotar på sjukhusen. Skulle en jetmotor på ryggen förbättra vår framfart genom tillvaron? I stället fick vi terrorism, snabbmat, akupunktur, viagra och trefalt billigare flyg. Samt dejtingagenturer, insemination, sociala medier, övervakningskameror, en allt trängre jord, ett alltmer utforskat universum.

Jag har en vän från 1968, en samhällsomdanare som mist en god bit av sin hörsel, vilket han inte är ledsen för. Likt en etikettbok tappad utanför stadsgränsen gömde han sig i en festskrift till en framgångsrikare kollega allt medan han spanade efter gynnsamma tecken på upplösning, åtminstone i närområdet, och sökte få människor att bekräfta det pågående småborgerliga landsförräderiet. Han har kvar sitt nervösa skratt för att förminska det han nyss har sagt. Han märker nog att han låter som ett självspelande piano, det är det enda han verkligen hör. Utom, kanske, den mojnande vind som har hans uppdrag att jaga bort livets orättvisor.