Hemlösheten är ett växande problem. Alla kommuner borde se till att det finns härbärgen. En bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Oavsett vilka bakomliggande orsaker som bidragit till hemlöshet så är en bostad förutsättningen för att kunna lösa personliga problem. Vi är bra på att döma, men dåliga på att stödja, menar läraren Linda Nieuwenhuizen.
Hela Människan är en ekumenisk organisation med 12 kyrkor och organisationer som huvudmän och finns på 60 platser i hela landet. Vi är till för människor i en utsatt livssituation – medlen kommer från myndigheter och bidrag från frivilliga – och erbjuder dagverksamhet, härbärgen, arbetsträning, stöd och så vidare. I min hemkommun Lidköping besöks dagverksamheten flitigt och det finns stora behov även under helgerna. Tyvärr drivs där ännu inget härbärge. Hemlöshet är ett växande problem över hela landet och enligt Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd ökar även antalet hemlösa utan missbruk, psykisk ohälsa eller andra sociala problem. Orsaker är dels för få bostäder, dels att den ekonomiska situationen har förvärrats för många.
I framtiden ska vi inte ha hemlösa, men till dess måste vi förstås ta hand om dem.
Det krävs åtgärder. När det inte finns något härbärge i kommuner måste de med akuta behov först ta sig igenom viss byråkrati för att ”kvala in” för ett boende. Ofta är detta en för hög tröskel för dem som har det värst, de mår för dåligt för att orka strida för sina rättigheter. Min syster Veronica Berling har arbetat för hemlösas rätt till bostad och nu har ”Bostad först-modellen” införts i Lidköping vilket är glädjande. Men det finns de som inte klarar av att ”kvala in” till detta boendeprojekt på grund av missbruk, ohälsa och/eller ekonomisk och social utsatthet. Akuta boendeåtgärder såsom härbärgen, hotell eller vandrarhem ska därför inte ställas mot ”Bostad först-modellen” då båda boendeformerna behövs. Akutboende är inte en långsiktig lösning och i framtiden ska vi inte ha hemlösa, men till dess måste vi förstås ta hand om dem.
Bostad är en grundläggande mänsklig rättighet och Stadsmissionen hävdar att oavsett bakomliggande orsaker till att en individ lever i en hemlöshetssituation kan den behöva stöd med till exempel missbruk, skuldsanering, arbetsträning eller ekonomiskt bistånd. Tryggheten som en bostad erbjuder utgör grunden för att sedan kunna ta itu med annan problematik och besvär. Stadsmissionen är tydlig: ”Livet som hemlös är påfrestande och utmanande, risken för snabb fysisk och psykisk nedbrytning är hög.” Det är det offentligas ansvar att effektivt stödja dem som lever i hemlöshet, i synnerhet då bostad är en grundläggande rättighet fastslagen i svensk grundlag.
När jag pratar med företrädare för det offentliga är deras honnörsord ”motkrav”. Det innebär exempelvis att inte missbruka för att få ett boende. Den hemlöse måste också enligt tjänstemännen själv vilja bli hjälpt annars går det inte att hjälpa personen. Men om man kan sluta med sitt missbruk själv finns det kanske inte ett missbruksproblem? Hur stor motivation har någon att bli hjälpt som kanske hela sitt liv missbrukat och misslyckats? På Hela Människan möter vi hemlösa som kämpar med särskilt beroendeproblematik, vilka berättar att de inte på egen hand klarar av de pålagda kraven från myndigheter att vara drogfria för att kunna få hjälp med bostad. Personen behöver först bli avgiftad och behandlas antingen frivilligt eller via tvång (LVM §7 – tvångsvård), behöver sedan en period av stöd och stegvis utslussning, först därefter kan man börja ställa krav.
Som gymnasielärare arbetar jag med elever som har neuropsykiatrisk problematik och tänker ofta på att de vuxna som missbrukar inte sällan har just NPF-diagnoser och självmedicinerar. Redan 2011 konstaterade Karolinska Institutet i artikeln ”Forskare försöker bryta onda cirklar”, att människor med funktionsnedsättningen ADHD löper ökad risk att hamna snett i livet: ”forskning visar att missbruk och kriminalitet är överrepresenterat bland de drabbade.” Lägg missbruk på det så blir det dubbla hinder.
Avslutningsvis, vi har i kommunerna organisationer som Djurens Vänner och dylika, vilka tar hand om hemlösa djur, de ser till att djuren får ett hem och detta är oerhört värdefullt. Tänk om vi kunde ge samma utsträckta hand till hemlösa människor. Jag önskar att kommuner som i dag saknar härbärge i samarbete med organisationer som Stadsmissionen och Hela Människan, upprättar härbärgen för dem som står långt ifrån en egen bostad. Alla svenska kommuner bör, med gemensamma krafter, snarast upprätta härbärgen för hemlösa utan några omöjliga motkrav som skapar ett moment 22. Moder Teresa sade att den värsta farsoten för människan är att vara exkluderad och bortvald: ”To be a nobody to anybody”. Om vi har fullt upp med att döma de fattiga och hemlösa har vi ingen tid över till att visa dem vår kärlek.
Linda Nieuwenhuizen
Leg. gymnasielärare i svenska och samhällskunskap
