Jag deltog i en studie där jag spelade en patient med diagnosen schizofreni, men sökte för hjärtproblem. Jag ringde efter ambulans men skjutsades till psykakuten. Jag träffade 18 läkare och gav dem tydliga symtom på hjärtinfarkt. Men ingen lyssnade – jag diagnostiserades för panikångest, psykos och borderline, berättar filosofen och författaren Jakob Sjölander.

För ett par månader sedan ägnade jag en dag åt att be för mitt liv. Jag berättade för läkare att jag fick anfall med tryck över bröstet, smärta som strålade ut i armarna, andnöd, hjärtklappning, kallsvettning, och att detta ibland fick mig att svimma. Alltså klassiska symtom på hjärtproblem. Tyvärr fick jag ingen hjälp. I stället blev jag tvångsintagen på psykiatrin. Detta hände 18 gånger.

18 gånger? Det bör påpekas att mitt hjärtproblem var en del av OSCE: en Objektivt Strukturerad Klinisk Examination. Detta är ett prov för att bedöma läkares patientbemötande och diagnostiseringsförmåga. Jag hade alltså inget riktigt hjärtproblem. Lika bra det, med tanke på att jag i så fall inte hade överlevt.

OSCE-prov består av olika stationer. På en station kan det finnas en dam med artrit, i en annan ett barn med halsfluss, i ett tredje en ung man med knäckta revben. Jag var en av skådespelarna som förkroppsligade en av dessa patienter. Min station handlade om psykisk ohälsa – jag spelade en schizofrendiagnostiserad man som sökte för hjärtproblem. Mer specifikt ett fall av instabil angina.

De prövade skulle inse situationens allvar och kvickt få mig till akuten. Men av läkarna jag träffade var det ingen som gjorde det. Vanligtvis antog de i stället att det handlade om en psykos eller panik­attack. Av de 18 läkarna fick 15 en ”clear fail” på uppgiften, ett ovanligt omdöme som utdelas om patienten utsätts för fara. Två fick ”borderline”, då de gjorde ett val som hade lett till att jag hade fått träffa en annan läkare som kanske hade kunnat diagnostisera problemet. Bara en fick ”clear pass”, och det var med nöd och näppe. Denne föreslog (slutligen) ett troponintest, som skulle ha avslöjat hjärtproblemet. Det var dock tydligt att testet föreslogs för att lugna mig.

I stället för ambulans till medicin­akuten föreskrevs jag ett stort antal olika behandlingar. Den vanligaste var psykiatrisk tvångsvård. Men även elchocksterapi, antidepressiva medel, mer antipsykotisk medi­cin, och olika former av samtalsterapi nämndes. Vissa förslag var rent skadliga – antidepressiva medel som SSRI kan påverka hjärtat.

Till saken hör att psykiskt sjuka även kan vara fysiskt sjuka – och dessutom ofta är det. Den förväntade medellivslängden för personer med schizofreni varierar mellan länder, men brukar vara 10–25 år kortare än hos deras landsmän. Varför så är fallet är komplext, men bidragande är att de har svårt att få rätt hjälp.

Själva anledningen till att OSCE-prov genomförs med skådespelare är att man vill maximera realismen. Precis som i verkligheten kan välställda frågor ge mer information, och ett trevligt bemötande lugna en upprörd patient. Det motsatta gäller förstås också – det är fullt möjligt att provocera fram ett utbrott. 

Alla läkarbesöken blev alltså olika, ibland mycket olika. Men det intressanta är att slutresultatet inte blev det. Vägen växlade, men slutdestinationen var alltid tvångsvård och antipsykotisk medicin. Detta gällde även för de läkare där jag efter bästa förmåga klargjorde att jag fortsatt att ta min medicin, där jag förblev lugn, där jag tydligt beskrev mina symtom, eller där jag skakade och kved av dödsångest. Ibland sade jag rakt ut att jag höll på att få en hjärtinfarkt. Jag listade mina symtom och berättade att jag googlat och sett att de stämde med en hjärtinfarkt.

Vi har möjlighet att öka respekten för psykiskt sjuka – om vi bara lyssnar.

Jag sade alltså nästan bokstavligt åt läkaren att jag visserligen hade schizofreni men hade fortsatt att ta min medicin, att mina problem var fysiska och inte psykiska, att jag hade alla symtom på en annalkande hjärtinfarkt, och att jag behövde omedelbar vård. Kom ihåg: OSCE:n är en provsituation – och här satt jag alltså och gav dem facit. Förgäves.

Den stora frågan är hur representativt detta bemötande är. Jag träffade själv 18 läkare, men även de tre andra skådespelarna med samma roll fick liknande resultat. (Även om de till skillnad från mig träffade ett fåtal läkare som klarade uppgiften galant). Den här OSCE:n utfördes med utländska läkare som ville få svensk läkarlegitimation. Flera av dem hade tjänat som läkare i sina hemländer, och de flesta talade god svenska. Hade svenska läkare och läkarstudenter klarat sig bättre? Förhoppningsvis.

En optimistisk tolkning av vad som hände var att läkarna förväntade sig psykologiska problem eftersom de visste att stationstemat var psykisk ohälsa. Det påverkade nog. Men man måste också undra över att de prövade läkarna inte såg något konstigt i ett prov som gick ut på att de skulle ignorera allt patienten sade? De måste alltså ha trott att provkonstruktören ville uppmuntra ett sådant beteende. I själva verket blev dessa besvikna. Flera av de provansvariga hade arbetat specifikt med samhällets syn på och respekt för psykiskt sjuka. Tydligen lär de inte bli arbetslösa den närmaste tiden. Det skämtades (?) om att en gammal nestor vred sig i smärta över ett krossat livsverk.   

Under provet noterade jag ett återkommande uttryck: ”Jag förstår.” De flesta läkare använde sig av det, ofta flera gånger. Jag önskar att jag hade räknat hur många gånger jag hörde uttrycket. Det kom ofta efter att jag berättat om mina symtom eller att jag fortsatt ta min medicin. Men som läkarnas faktiska agerande visade så förstod de faktiskt inte, trots all min tydlighet. Och de förstod inte eftersom de inte lyssnade. De sade nog att de förstod för att vara vänliga, vilket är bra, men det får inte gå ut över förståelsen.

Korrekt behandling kräver att man lyssnar på patienten. Men att lyssna på patienten kräver respekt. Respektlöshet gör oss döva. Visst ska man vara skeptisk mot vad psykiskt sjuka människor säger, men det går mycket väl att vara både skeptisk och lyssnande på samma gång. Om vi inte lyssnar är skepsis bara ett kvickt avfärdande, en frivillig okunskap. Detta gäller lika mycket inom vården som i resten av livet. 

I slutändan måste denna examination ändå ses som en framgång. Den visade på ett problem med behandlingen av psykiskt sjuka, vilket ger oss en möjlighet att rätta till det. Att få kunskap om ett problem är inte trevligt, men är i det långa loppet bättre än okunnighet. Vi har nu möjligheten att öka re­­spekten för psykiskt sjuka – om vi bara lyssnar.

Jakob Sjölander
Filosof och författare