Sverige har under flera år avvecklat sitt jordbruk och bristerna märks tydligt i krissituationer där särskilt livsmedelsberedskapen är mycket eftersatt. Utredningen om livsmedelsberedskap som nyligen presenterades råder oss att lita på EU och importera mat, skriver bonden Hans Röös.
Vår beredskap är god, sade statsminister Per Albin Hansson (S) i ett tal på Skansen tre dagar före andra världskrigets utbrott 1939. Han syftade på vår livsmedelsförsörjning och inte, som eftervärlden har tolkat det, att han försökte lugna svenska folket i fråga om vår militära beredskap. Den var allt annat än god. Men livsmedelsberedskapen var mycket god, jämfört med i dag.
Vi var 6,3 miljoner invånare 1939; i dag är vi nästan dubbelt så många, statistiskt 10, 6 miljoner, men med ett mörkertal därutöver.
Vi hade en åkerareal på 3,6 miljoner hektar 1939, som i dag har minskat till 2,6 miljoner hektar.
Vi odlade havre på 800 000 hektar och den användes bland annat som drivmedel i jordbrukets havremotorer, hästarna. Inte heller att förglömma havregrynen till folkets frukostgröt. Lingonen, krösamoset till gröten, plockades både av stadsborna och landsbygdsborna själva från ”lingonröda tuvor” i allemansrättens varsamt brukade skogar. Det fanns inte behov av att flyga in plockare från fjärran land. Ordet flygskam var ännu inte uppfunnet. Själva företeelsen var otänkbar.
I dag har vete och korn tagit havrens plats som största grödor, och används bland annat som fodertillskott till produktionsenheterna i den intensiva mjölkproduktionen i animaliefabrikerna. Och som ”spannmålsförädling” i svin- ägg- och kycklingproduktionen. En del blir även till nudlar.
Vi hade 285 000 gårdar med mjölkkor 1939, och cirka två miljoner nötkreatur. I dag finns det 2 500 gårdar med mjölkkor, färre än en procent kvar, och bara cirka 250 000 mjölkkor, alltså bara en restpost kvar. Lägg till detta att befolkningen i dag är nästan dubbelt så stor.
Vi hade ett oerhört robust utgångsläge inför kriget 1939. Jordbruket kunde i stort klara sig utan insatsvaror i form av konstgödsel, fossila drivmedel och annat importgods. Det var till största delen ett jordbruk i kretslopp, med biologisk mångfald på köpet. Vår beredskap var god, och ändå tvingades vi införa ransonering under kriget.
Kommer Sverige i en krigssituation stå instängt i ett välbeväpnat fattighus utan mat?
Utredningen om livsmedelsberedskap, SOU 2024:8, som nyligen presenterades, säger att ”den enskilt viktigaste åtgärden för att säkerställa livsmedelsförsörjningen är att så långt möjligt upprätthålla den inre marknaden och handeln”. Import från EU:s gemensamma marknad och ”Just in time” – ett system utformat för ”Peace in our time”? (Neville Chamberlain 1938).
Och den lagerhållning, som vi i vår livsmedelsberedskap under kalla kriget hade, ska i första hand ersättas med spannmål, inga köttkonserver i gröna burkar som tidigare. Det viktigaste anses vara att säkra energibehovet, med kalorier.
Det föreslås inrättandet av ett nationellt livsmedelsberedskapsråd som ska bistå Livsmedelsverket med information i syfte att förebygga och hantera allvarliga störningar i livsmedelsförsörjningen. Rådet ska tidigt upptäcka kriser så att myndigheterna ges möjligheter att samordna beredskapsåtgärder.
Det föreslås även ett starkare skydd för åkermarken, som byggts bort i stor skala sedan 1939. I det sammanhanget kan nämnas att i grundlagen finns inskrivet att det allmänna ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning, med mera. Det står inget om det allmännas skyldighet att trygga tillgången på mat. Med undantag för en kategori, nämligen de intagna i fängelser. De har lagstadgad rätt till lagad mat anpassad till deras behov och till deras religion. I dag bygger vi fängelser, för till stor del ”importerad brottlighet”, på Sveriges bästa åkerjord (sic).
Det föreslås också en miljard för att anställa fler medarbetare på Jordbruksverket och Livsmedelsverket för att jobba vidare med hur livsmedelsberedskapen ska organiseras.
I dag är förhållandet omvänt jämfört med 1939. Vår livsmedelsberedskap är usel och vårt jordbruk har länge varit ”en gammal näring under avveckling”, som näringsministern Leif Pagrotsky (S) så sant uttryckte sig efter EU-inträdet. Men de militära resurserna satsas det stort på i dag, både hemma och borta.
Kommer Sverige i en kommande kris/krigssituation att stå där instängt i ett välbeväpnat fattighus utan mat?
Hans Röös
Bonde
