Stilla veckan börjar med palmsöndagen och slutar på påskafton.
Jag minns fortfarande när jag som barn skulle ta det lugnt på långfredagen. Det var en långsam och tråkig väntan i ett slumrande hus. Stadskärnan var öde, affärerna stängda och det var tyst på gatorna. Trots att hemmet inte var speciellt religiöst och vi mer eller mindre aldrig gick i kyrkan, levde traditionen vidare. Med tiden urholkades den alltmer, upplöstes och försvann. Den stilla dagen ersattes med hektiska förberedelser inför påskfirandet med ägg och färgsprakande dekorationer. Vi barn målade påskbrev, vek och stoppade i korgar, med förhoppning om att komma hem fullastade med godis. Det var roliga och festliga tider som sammanföll med vårens uppvaknande och värmens återkomst.
Det har nu gått många år sedan barndomens påskfirande. Numera är de färgglada påskfjädrarna och påskkärringarna inte lika intressanta längre. Däremot lockar stillheten och en stund av eftertanke i ensamhet. Kanske sittande på en klippa med blicken riktad mot horisonten, vilande i nuet. Eller med stängda ögon bara vara närvarande och orörlig; en ordlös meditation som vidgar medvetenheten om den inre verkligheten.
