En dag för två år sedan fick barnboksförfattaren Ulf Nilsson beskedet att han inte hade mer än några månader kvar att leva. Här berättar Arne Nilsson om sin älskade storebror – den framgångsrike författaren, hans humor, hans värme och klokskap, men framför allt om en vänskap som bar livet igenom.

Min storebror var den ende jag ringde till utan att ha något ärende. Vi hade alltid att prata om ändå – barn, barnbarn, litteratur. Och vi pratade nästan alltid exakt en halvtimme, av någon anledning. Men förrförra hösten gick Uffe (som jag kallade honom) bort vid 73 års ålder. Här följer några ord om min storebror Ulf Nilsson, och även lite om att han som barnboksförfattare var produktiv in i det sista. Tre böcker har getts ut postumt, varav den ena alldeles nu i dagarna, ”Kära hälsningar från döden”.

Uffe var sju år äldre (sex år enligt honom, det beror på hur man ser på datumen). Han var på många sätt en förebild för mig. Han fick mig att bli ”politiskt medveten” under tidigt 1970-tal, och jag tror att han bidrog starkt till att jag slutade vara politisk på det viset under tidigt 1980-tal. Han fick sitt första ryggskott cirka sju år innan jag fick det och det var han som fick mig att börja snusa ett visst märke. Vi studerade båda i Växjö, med sju års mellanrum, han först förstås. Uffe blev författare, och en hyllad sådan, medan jag valde en annan bana, även om tanken på författarskap hela tiden lockade.