Sovjetunionen föddes i den röda terrorn
Detalj från en antibolsjevikisk propagandaaffisch från tidigt 20-tal, där bolsjevikerna framställs som att de offrar Ryssland på den marxistiska internationalens altare.


I augusti 1918 sköts och sårades den sovjetiske ledaren Vladimir Lenin, när han besökte en fabrik i Moskva. Mordförsöket utfördes av socialisten Fanny Kaplan, vars politiska parti hade förbjudits året innan av Lenins bolsjeviker.

Kaplan hävdade innan hon avrättades att hon agerade på egen hand, men det var många som delade hennes missnöje med den nya regimen. Bolsjevikerna hade snabbt etablerat en diktatur efter oktoberrevolutionen 1917. De gav upp stora territorier till Tyskland i utbyte mot fred i första världskriget, och avslutade landets första experiment med demokratiskt styre.

Det här gjorde många kommunister och andra vänsterrevolutionärer, som hjälpt Lenin störta den ryske tsaren Nikolaj II, arga. Men i bolsjevikernas ögon var dessa icke-bolsjevikiska revolutionärer nu inte längre särskilt användbara. Efter ett par uppror av olika grupper, och strax innan Kaplans mordförsök, hade Lenin förklarat att en ”skoningslös massterror” behövdes för att rensa upp i rörelsen.

Den här terrorn skulle inte bara äga rum under Lenins tid vid makten, utan fortsätta i årtionden efter hans död – och inte bara i Sovjetunionen, utan i Östeuropa, Kina, Korea och alla andra länder som haft oturen att hamna under kommunistiskt styre.

Byggandet av den sovjetiska polisstaten

Ryska regeringar innan kommunisterna hade också haft sina hemliga poliser, såsom den fruktade opritjninan under tsar Ivan IV (”den förskräcklige”) som misstänkte de rika aristokraterna för att försöka störta honom.

Under Lenins dagar gick skyddandet av revolutionen och grundmurandet av dess våldsamma ideologi hand i hand med statsterrorn. Bara några veckor efter oktoberrevolutionen 1917 etablerade bolsjevikerna den ”Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage”, som senare blev känd som Tjekan, efter uttalet av dess ryska förkortning.

Tjekan leddes av den magerlagde och fanatiske polske adelsmannen Felix Dzerzjinskij (Feliks Dzierżyński på polska), som blivit socialist och sedan kommunist redan i sin ungdom. 1917 hade man bara ett par hundra medlemmar, men Tjekan expanderade kraftigt i och med bolsjevikernas krig mot de ”vita” ryska arméerna och de allt mer våldsamma inre stridigheterna bland de ryska vänstergrupperna. Inom två år hade den nya hemliga polisen en personal på omkring 200 000 personer.

Dzerzjinskij själv hade varit bolsjevik i bara ett par månader, efter att ha hoppat av en annan röd falang, men den organisation han skapade skulle utvecklas ytterligare och förbli en permanent del av den sovjetiska regimen fram till dess fall 1991.

Polisfoton på Felix Dzerzjinskij från 1916.

Röd terror

Mordförsöket på Lenin i augusti 1918 var den utlösande faktorn för de hundratusentals avrättningar som Tjekan beräknas ha genomfört mellan 1918 och det tidiga 20-talet.

”Vi står för organiserad terror – det här bör erkännas öppet”, sade Tjeka-chefen i juli 1918. ”Terror är en absolut nödvändighet i revolutionstider… Vi dömer snabbt. I de flesta fall går det bara en dag mellan gripandet av brottslingen och domen.”

Tjekans agenter, iklädda sina kända läderrockar, följde bolsjevikarméerna och samlade ihop gripna misstänkta, som markägare, adelsmän, affärsinnehavare, eller bara personer som brutit mot utegångsförbudet. Därefter följde massavrättningar.

Redan 1924 avslöjade den avhoppade ryske historikern Sergej Melgunov i sin bok ”Red Terror in Russia” det systematiska dödandet med både dokument och fotografier. Tjekan lämnade själva rapporter där man med stolthet meddelade hur många som dödats. I många regioner innebar varje brott, verkligt eller påhittat, dödsstraff.

När det gäller dödandet skriver Melgunov: ”antalet namn som publicerades var betydligt mindre än det verkliga antalet. Dessutom, när bolsjevikerna flydde sade man till arbetarna att om de inte följde med skulle varenda arbetare som stannat kvar hängas i telegrafstolpar när armén kom tillbaka.”

Tjekan följde den kommunistiska filosofin om klasskamp, och att alla som motsatte sig deras idéer var kontrarevolutionärer. Dessutom kunde man i deras agerande tydligt se tanken på att mänsklig moral skulle överges. De tvingade ofta sina offer att klä av sig innan de leddes ut för att skjutas. I andra fall tvingade man upp offren på pråmar, som man bogserade ut till havs och sänkte.

Melgunov skriver: ”I Kiev var det praxis att man tvingade offren att lägga sig platt på det av levrat blod täckta golvet innan man sköt dem i bakhuvudet.”

Förutom avrättningarna var brutal tortyr och våldtäkter också mycket vanligt. Kvinnliga fångar som poliserna fattade tycke för våldtogs innan de dödades, och man tvingade till sig sexuella tjänster från kvinnliga släktingar till dödsdömda män, vilka vanligtvis ändå dödades i slutänden.

I vissa delar av södra Ryssland höll lokala tjekister orgier med kvinnliga fångar, som man kallade för ”kommunisering av kvinnor” eller ”fri kärlek-dagar”. Somliga kvinnor tog sina liv för att slippa undan.

Ett ”kommunistiskt tanke- och reaktionsmönster”

Allt eftersom tiden gick började intensiteten och grymheten i den röda terrorn att påverka Tjekans bödlar. Melgunov skriver:

”Hur som helst är det utan tvekan så att Rysslands mentalsjukhus under en tid fick många fall av en sjukdom som man kallade ’bödelsvansinne’, eftersom de som drabbades led av verklig eller inbillad ånger över sina blodiga dåd, och drabbades av fasansfulla hallucinationer.”

För kommunistregimen blev dödandet ett värdefullt verktyg för att hålla befolkningen i schack. Efter att Lenin dog 1924 döptes Tjekan om flera gånger, men dess funktion förblev ungefär densamma. Stalin, Lenins efterträdare, hyllade Dzerzjinskij som en ”proletariatets hängivne riddare” när den senare dog av en hjärtattack 1926.

Det politiska förtrycket i Sovjetunionen nådde sin höjdpunkt under Stalin, och dennes enorma utrensningar. Bland annat dödades över 100 000 polacker – Dzerzjinskijs landsmän.

1919 ska Lenin ha gjort ett hemligt besök hos Ivan Pavlov, psykologen som är känd för sina experiment med betingade reflexer hos hundar. Enligt den brittiske historikern Orlando Figes ska Lenin ha sagt till Pavlov: ”Jag vill att de ryska massorna ska följa ett kommunistiskt tanke- och reaktionsmönster”.

”Menar ni att ni vill standardisera den ryska befolkningen? Få dem att alla bete sig likadant?” svarade den förvånade Pavlov.

”Precis”, sade Lenin. ”Människan kan korrigeras. Människan kan göras till det vi vill att den ska vara.”