Bland vänsterorienterade eller progressiva debattörer i väst idag finns fortfarande en uppfattning om att de tragedier som drabbat miljontals människor under kommunistregimer inte var ”riktig kommunism”. Men är det ett rimligt påstående?

Många ser fortfarande kommunismen som en ädel filosofi som skulle kunna sättas i verket om teknologin eller den mänskliga naturen bara förbättrades lite. Men kommunismens ideologiska fundament, om man granskar det, är ingen utopisk dröm – tvärtom är dess lära med nödvändighet våldsam och destruktiv.

Sedan kommunismen först såg dagens ljus har dess olika ideologiska varianter uppmuntrat till våldsam revolution och brutal diktatur, och dess övergrepp överskrider med bred marginal de icke-kommunistiska systemens. I dag är de fem återstående kommunistregimerna – Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Laos – bland världens värsta kränkare av mänskliga rättigheter.

Kamp och bedrägeri

Kommunismens kärna är teorin om klasskamp mellan två huvudsakliga grupper – arbetarklassen, eller proletariatet, och den ägande klassen, borgarklassen – enligt Karl Marx och Friedrich Engels.

”De nya fakta framtvingade emellertid en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien och då visade det sig att all hittillsvarande historia – med undantag för urtillståndet – varit en historia om klasskamp, och att de klasser som bekämpar varandra i samhället alltid varit produkter av sin tids produktions- och bytesförhållanden”, skrev Friedrich Engels 1877 i ”Anti-Dühring”.

Den kommunistiska ideologins förespråkare använde gärna ett tillspetsat och överdrivet språk för att underblåsa vrede och hat hos arbetarklassen och andra utsatta grupper i samhället. Marx själv använde sig gärna av grova svordomar och rasistiska uttryck i sina brevväxlingar, där han attackerade bland annat svarta och judar.

Med det här skruvade språkbruket kallades anställning ”slaveri”, och relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare kallades ”krig”. På så vis förvreds den konventionella, mer neutralt beskrivande innebörden i dessa ord.

Marx och Engels ansåg att arbetarklassen systematiskt utnyttjades av den mäktigare ägande klassen. De ville helt förstöra denna kapitalistiska klass.

”Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”, skrev Marx i ”Den tyska filosofin” 1845.

Dessa två representanter för den kommunistiska teorin fokuserade snävt på de ekonomiska svårigheterna hos en viss grupp. De viftade bort det faktum att det finns en stor variation bland människorna på alla samhällsnivåer, från filantroper till brottslingar. De som klassificerades som ”kapitalister” arbetade ofta hårt på viktiga ledarskapspositioner och hade värdefull erfarenhet av produktion och distribution av nödvändiga varor och tjänster.

Som historien visat så följde de kommunistiska ledarna dessa teoretiska föreskrifter, och förde ett faktiskt, regelrätt krig mot specifika utpekade klasser, och införde dessutom faktiskt slaveri i sina arbetsläger.

Rättvisan satt ur spel

"Proletariatet kommer att använda sitt politiska herravälde till att efterhand frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i händerna på staten”, står det i det Kommunistiska manifestet av Marx och Engels.

Egendom, som affärsverksamheter, mark, bankkonton, bostäder och andra tillgångar skulle konfiskeras av arbetarklassen och hamna under ”offentligt” ägarskap.

Den inneboende motsägelsen är tydlig: Om ägande i sig innebär att andra utnyttjas, och staten blir ensam ägare av all egendom och alla tillgångar i hela landet, så kommer staten och dess representanter därmed kunna utnyttja folket. Det enda som hänt är att egendomen har bytt ägare.

I artikelserien ”Understanding Conflict and War” skriver R.J. Rummel: ”Skapandet av allmän egendom, oavsett om det gäller nationalisering av industrier eller offentlig mark, ändrar inte de sociala förhållandena som skapar klasser och klasskonflikter.”

I kommunistiska system, tillägger Rummel, ”kontrolleras den egendom som ’ägs av folket’ av några få byråkrater eller chefer, som av staten får makten att kontrollera egendomen”.

De som flytt kommunismen har delat med sig av otaliga erfarenheter av hur revolutionärerna tagit deras livs besparingar eller deras enda medel för att klara livhanken. Många förlorade äganderätten till sina hus, och tvingades börja betala hyra för att fortsätta bo där.

Kommunistpartiernas tjänstemän har dock blivit precis det som de kritiserade och kämpade mot. Deras handlingar – från att med våld ta folks värdesaker till massavrättningar – har visat sig vara ännu värre än de ”brott” som de anklagade den tidigare ägarklassen för.

En annan central idé inom kommunismen är materialismen. Denna filosofi framhåller att det inte finns något förutom den fysiska materia som vetenskapliga experiment kan påvisa. Med detta uppmuntrar man folk att överge religion, andlighet och moral, vilka kommunisterna ser som den förtryckande klassens bojor på folket.

”Marxismens filosofi är materialism”, skrev Sovjetunionens ledare Vladimir Lenin 1913.

Men moral är en nyckelkomponent i mänsklig civilisation, och den formar själva grunden för den moderna tanken på mänskliga rättigheter. Handlingar som kränker andra människors rättigheter straffas, eftersom folk ser att de är ett hot mot det civiliserade samhället.

Kommunism övergav öppet hela konceptet med att det finns något som är objektivt rätt eller fel, för att kunna rättfärdiga sina anklagelser mot hela samhällsklasser. En persons handlingar spelar inte längre lika stor roll som dennes klassbakgrund. Därmed sattes rättvisan ur spel.

Förhärligande av våld

Det kanske mest förfärande med den kommunistiska ideologin är emellertid dess omfamnande av skoningslöst våld för att skapa och bevara en kommunistisk stat. Den här aspekten är väldokumenterad.

”Det finns bara ett sätt som det gamla samhällets mordiska dödskamp och det nya samhällets blodiga födslovåndor kan förkortas, förenklas och koncentreras, och det sättet är revolutionär terror”, skrev Marx i Neue Rheinische Zeitung 1848.

”Nästa världskrig kommer att resultera i att inte bara reaktionära klasser och dynastier försvinner från jordens yta, utan också hela reaktionära folk. Även detta är ett framsteg”, skrev Engels i Neue Rheinische Zeitung 1849.

”Staten är ett instrument för tvång… Vi vill organisera våld i arbetarnas intresses namn”, sade Lenin 1917.

Det är vanligt med våld när makten byter händer, eller vid en revolution, men kommunismens uppmuntran till ”revolutionär terror” skapade ett enormt omfattande dödande.

I de olika kommunistsystemen har hela grupper utsatts för misshandel, fängslats, torterats och avrättats – markägare, hyresvärdar, affärsmän, advokater, läkare, lärare, intellektuella, religiösa och andliga ledare, personer med högeråsikter, alla som motsatte sig kommunistrevolutionen. Lägg till det alla som bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Absolut makt

”Makt tenderar att korrumpera; absolut makt korrumperar absolut”, skrev den brittiske historikern Lord John Dalberg-Acton 1887, en tanke som delats av många sedan dess.

Kommunistiska teoretiker och revolutionärer har dock sett på saken annorlunda. Marx beskrev ”proletariatets diktatur” där ”proletariatet organiserat som den härskande klassen” skulle leda ett egalitärt samhälle.

1847 skrev Marx: ”Arbetarklassen kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället.”

Här, argumenterade Marx, skulle staten börja vittra bort, och alla samhällsklasser skulle försvinna, eftersom de nya härskarna på något vis skulle vara oförmögna att utnyttja andra.

Resultatet har dock alltid visat sig bli det motsatta. Den här nya härskande klassen bestod av vanliga människor med både bra och dåliga sidor och tendenser. De var helt klart kapabla att använda sig av politisk makt och styra despotiskt.

Tidigare medlemmar av arbetarklassen blev därmed upplyfta till härskarklassen, vilket fyllde maktvakuumet som skapats i den våldsamma revolutionen. Individerna som tagit makten var ofta de minst lämpade att faktiskt sitta på makt. De var rebeller, drivna av en ideologi som glorifierade våld, och många av dem var måttligt intresserade och än mindre kompetenta när det gällde att organisera och harmonisera komplexa strukturer i de olika samhälleliga sfärerna. De ryska vänster- och bolsjevikledarna som gjorde Lenins seger möjlig under revolutionen och inbördeskriget rensades skoningslöst ut av den sovjetiska hemliga polisen.

I Kina blev många av Mao Zedongs närmsta män – de som lett det militärt underlägsna kommunistpartiet till seger på hela det kinesiska fastlandet – offer för kulturrevolutionens vansinne.

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Kina 1949 omvandlades en civilisation som tidigare högaktat bildning och stabil administration till en regim som föraktade allt vad lärande hette och styrde på infall via dekret och politiska massrörelser. Många kinesiska kommunistledare var helt eller delvis illitterata, och hade problem att kommunicera ens via enkla meddelanden och brev.

När den ideologiska upphetsningen ersatte självständigt tänkande och traditionell ordning följde fattigdom och svält. Tiotals miljoner dog i Sovjet, Kina och massor av andra människoskapade svältkatastrofer under kommunismen.

Eftersom man inte längre hindrades av moraliska betänkligheter, eller något slags oberoende rättskänsla, fortsatte kommunistledarna att vilseleda och manipulera folk genom media och utbildningssystemet för att få dem att tro att allt gick bra. Propagandan skyllde alla motgångar på yttre fiender, förrädare, naturkatastrofer eller massorna själva.

Dessutom har man i kommunistländer utsatt medborgarna för rent artificiellt framkallad fattigdom – husarrest, fängslanden och slavarbete – eller till och med döden, för deras tankar eller tro. Kommunistledarna tog till drastiska åtgärder för att försöka hindra folk från att fly ur länderna; Berlinmuren är ett bra exempel på detta.

I Sovjetunionen blev personer som ansökte om visum ofta förföljda, fängslade eller inspärrade på psykiatriska kliniker. Till och med medborgare som reste med tåg inom landet var tvungna att visa dokument som förklarade varför de ville resa någonstans innan de fick köpa biljetter. Något så enkelt som en vägkarta kunde hemligstämplas, bara för att det skulle bli svårare för folk att hitta till gränsen.

Vid den här punkten hade den nya kommunistiska härskarklassen samlat på sig all makt, rikedom och information. När man nått denna absoluta makt, och korruptionen bland de mäktigaste ledarna hade gjort dem till en mäktig intressegrupp, förändrades målet till att behålla makten till varje pris.

Om man räknar bort den förhållandevis kortlivade Röda Khmer-regimen i Kambodja så genomför de kommuniststater som inte kollapsar olika reformer för att bevara enpartistyret. I Kina, världens största återstående kommunistland, har partiet övergett centralplanering och anammat kapitalistiska tillvägagångssätt, något man nu kallar ”socialism med kinesiska särdrag”.

Men det kommunististkontrollerade Kina har sannerligen inte avskaffat fattigdomen, i stället har man en av världens största inkomstklyftor. Hundratals miljoner kineser lever alltjämt i fattigdom – särskilt i de västra och inre provinserna – och närmast rättslösa migrantarbetare utgör en underklass som är lika stor som hela USA:s befolkning. Samtidigt har partikadrer på olika nivåer förskingrat biljoner och i många fall flyttat det till utländska banker och investeringar.

”Det här är inte en välvillig autokrati. Det här är en hård, skoningslös, oförlåtande diktatur, nära en rent totalitär stat”, sade Stein Ringen, norsk statsvetare och professor emeritus vid Oxford i ett tal om Kina vid USC den 2 mars.

Många är de som gjort högstämda utfästelser om att göra världen till en bättre plats. Kommuniströrelserna världen över har dock kvävt friheten och skapat diktaturer i ”jämlikhetens” och ”utopins” namn.

Men som Lord Acton också konstaterade: ”Människor kan inte göras goda av staten, men de kan göras dåliga. Moralen är beroende av friheten.”

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.