Det misslyckade sovjetexperimentet med "fri kärlek"
Ryska familjer i Volga-området, under den ryska svälten 1921. Foto: Topical Press Agency/Getty Images


”Fri kärlek” kanske för tankarna till Woodstockfestivalen snarare än Ryssland i början på 1900-talet, men den sovjetiska kommunistregimen var tidigt ute med ett enormt experiment för att upplösa de traditionella familjemönstren. Resultatet förskräckte.

Så snart kommunisterna tog makten i Ryssland 1917 började de att systematiskt omsätta olika marxistiska doktriner i politik. Deras utopi krävde att man ”med våld kullkastade alla existerande sociala förhållanden”, som Karl Marx uttryckte det i ”Det kommunistiska manifestet”.

Förutom att konfiskera ”produktionsmedlen”, såsom fabriker och mark så ville man även upplösa familjen som institution. Kommunisterna såg folks band till den egna familjen som ett hinder i kampen för idealsamhället. Folk skulle i stället leva i ”fria unioner” och bilda par bäst man ville.

Massor av ryssar, särskilt stadsbor, proppades fulla med partilinjen om att moraliska begränsningar av den sexuella lusten, rotade i familjevärderingar, inte hade några positiva effekter, utan att de i själva verket var skadliga.

Kommunisterna övertalade kvinnorna att de var ”slavar” för att de lagade mat och tog hand om sina egna barn. Om de i stället arbetade i de statligt ägda fabrikerna skulle de dock bli ”fria”.

Vem tog hand om barnen, då? Jo, de skulle skiljas från sina mödrar så tidigt som möjligt och sättas i förskolor, daghem och sedermera skolor, där de skulle uppfostras till nästa generation av ”befriade” kuggar i det socialistiska statsmaskineriet.

Kontrasten mellan det socialistiska idealet om fria unioner och de faktiska förhållandena på den tiden blev som tydligast i de kvinnor som sålde sina kroppar på gatan.

Wendy Goldman, historieprofessor vid Carnegie Mellon-universitetet

Enligt rysk lag och tradition var kvinnor materiellt beroende av sina män, som i sin tur hade en plikt att försörja fru och barn. Ryssarna hade viss religionsfrihet, och de olika religionerna fick styra äktenskapsreglerna. Skilsmässa var bara tillåtet för att lösa situationer som otrohet (två vittnen krävdes), förlupenhet eller impotens.

Kommunisterna avskaffade de här lagarna och ersatte dem med den marxistiskt inspirerade familjelagen från år 1918. Den var ”inget mindre än den mest progressiva familjelagstiftning världen någonsin skådat”, skriver Wendy Goldman, historieprofessor vid Carnegie Mellon-universitetet, i boken ”Women, the State and Revolution”.

Religiösa bröllop ansågs inte längre giltiga. I stället infördes registreringskontor där par bara kunde gå in och registrera sig som gifta, eller, på den ena partens begäran, skilja sig.

”Skilsmässoprocessen är så enkel att man varken förlorar tid eller pengar. Under den nuvarande lagen kan ett äktenskap upplösas på 15 minuter”, konstaterade den ryske skribenten P. Zagarin år 1927.

Tanken var att kvinnan skulle frigöras, men resultaten var att det blev mycket lätt för männen att överge sina familjer. Plötsligt insåg en massa män tydligen att de inte hade något gemensamt med sina fruar, och lämnade dem för yngre kvinnor utan barn.

I slutet av 1918 hade nästan 7 000 par skilt sig bara i Moskva, samtidigt som färre än 6 000 gifte sig. 1927 förekom 9,3 skilsmässor per 1 000 personer, vilket är tre gånger så högt som New York år 2014.

I hela landet gick det en skilsmässa på fyra bröllop under första halvan av 1927, vilket var 50 procent mer än USA, över tre gånger fler än i Tyskland och 48 gånger fler än i England och Wales.

Så småningom slutade folk att ens bry sig om att registrera sina äktenskap.

”Den stora massan ser inte registrering som grunden för äktenskapliga relationer. De facto frivilliga unioner blir allt vanligare”, skrev A. Stel’makovitj, ordförande för Moskvas provinsdomstol 1926.

Om det verkar svårt att få ut underhåll nuförtiden, så var det ingenting mot 1920-talets Ryssland. Domstolarna blev överbelastade med underhållsfall, och män hittade olika sätt att undvika att betala, såsom att byta jobb eller flytta.

En folkräkning 1926 konstaterade att bara 12 000 av de 530 000 frånskilda sovjetiska kvinnorna fick underhåll.

För att göra saken värre var det här en tid då det var ont om män, efter ett årtionde av inbördeskrig och röd terror, vilket gjorde det lättare för de män som fanns kvar att hitta någon ny att gifta sig med.

Av statens löften om att ta hand om barnen blev det inte mycket; 1926-27 tog landets förskolor bara emot omkring 150 000 barn, av en befolkning på 10 miljoner.

Vera Lebedeva, chef för departementet för mödra- och barnaskydd sade vid den tiden: ”Svagheten i äktenskapsbandet tillsammans med skilsmässorna skapar massor av ensamma kvinnor som har hela försörjningsbördan för sina barn. Tänk dig själv att du är en sådan kvinna, utan stöd från din make, med ett barn att ta hand om, och att du blir uppsagd på grund av personalminskningar och kastas ut ur den sovsal du bor i… utan möjlighet att fortsätta att försörja dig.”

Kvinnor försöker sälja ornament och kläder på en gatumarknad i oktober 1921, under den ryska svälten. Foto: Topical Press Agency/Getty Images

Frånskilda kvinnor hamnade ofta på gatan.

”Kontrasten mellan det socialistiska idealet om fria unioner och de faktiska förhållandena på den tiden blev som tydligast i de kvinnor som sålde sina kroppar på gatan”, skriver Wendy Goldman. ”Det gjorde tanken på att kvinnor var fria, oberoende individer som kunde ingå partnerskap utifrån personligt val till ett rent hån.”

På landsbygden ledde konceptet med fria unioner till om möjligt ännu värre konsekvenser. Skilsmässa betydde nämligen att man delade upp de redan små jordlotterna mellan exmakarna, som kanske sedan gifte sig och skilde sig igen, flera gånger om. På det här viset blev jordlotterna för små och för utspridda för att det skulle gå att överleva på dem. Där man i stället beslöt att hålla ihop gårdarna vid skilsmässa slutade det med att kvinnorna i stort sett blev lottlösa.

Somliga kanske skulle ha skyllt den här ”fria kärleken” på brist på preventivmedel, men barnafödandet var redan lågt, och massor av människor hade dött i kriget och den röda terrorn. Ryssland behövde alltså fler barn, inte färre, för att undvika en demografisk katastrof.

Ett annat argument är att kvinnorna behövde fler jobb, men även om de hade haft det hade det inte löst grundproblemet: ”Även om en kvinna arbetade innebar en skilsmässa en kraftig sänkning av hennes levnadsstandard”, konstaterar Goldman.

1936 övergav Sovjetunionen det här katastrofala experimentet och återgick till en familjefrämjande politik, där abort blev illegalt, skilsmässa belades med rejäla avgifter, straffen för att överge sin familj skärptes, och man uppmuntrade kvinnor att skaffa fler barn.

”Tanken på att staten skulle överta familjens funktion övergavs”, skriver Goldman.