Varför accepteras kommunistisk konst?
Reflektioner utifrån utställningen "Revolution: Russian Art 1917-1932" på Royal Academy i London
Tre barn som svälte ihjäl i Ryssland i november eller december 1921, den period som Royal Academy i London ställer ut konst från på sin utställning om "revolutionär konst". Foto: Fridtjof Nansen


De kommunistiska rörelserna har lämnat otaliga fasor och grymheter efter sig. Ändå verkar det som om det här inte riktigt har sjunkit in hos många av våra samhällsinstitutioner.

I skrivande stund pågår en utställning på Royal Academy i London. Den storsäljande utställningen "Revolution: Russian Art" är en utförlig presentation av kommunistiska konstverk. Den tar avstamp i den bolsjevikiska revolutionen 1917, fortsätter via Lenins inbördeskrig och slutar 1932 – året då Stalin systematiskt började svälta ihjäl 30 miljoner av sina egna invånare.

Muséet säger att det hämtar inspiration från "en anmärkningsvärd utställning som visades i Ryssland strax före Stalins skräckvälde". Med muséets egna ord vill man presentera "betydelsefulla perioder i modern världshistoria genom den banbrytande konstens lins". Det senaste seklet har kommunismen i de länder den varit verksam tagit död på över 100 miljoner av de egna invånarna. Detta faktum väcker frågan varför vi tillåter en sådan här utställning på våra muséer och gallerier.

Om det var en utställning med nazistiska konstverk hade den aldrig tillåtits. Porträtt av Hitler och tavlor fulla med hakkors hade lett till ett ramaskri utan dess like.

Hitler och hans anhängare dödade 11 miljoner män, kvinnor och barn. Förintelsens gaskammare och koncentrationsläger har kommit att symbolisera ondska i dess renaste form, och de visuella symbolerna, som hakkorset, nazisthälsningen och Führerns mustach och snedlugg har associerats med detta. 

När det gäller kommunismen är dock bilden en helt annan.

Många människor sympatiserar med kommuniströrelsen, och anser att den hade ett värdigt uppsåt. På våra universitet är det inte ovanligt att lärare öppet förklarar sig vara marxister. När det kommer till populärkultur är tröjor och väskor med Mao Zedong på trendigt bland de unga. På 80-talet fanns det till och med en musikrörelse som hette "Red Wedge" och som var uppkallad efter en av målningarna på den här utställningen, vilken uppmanar till brutal blodsutgjutelse mot revolutionens fiender.  

Kommunismen dödade alltså mellan 100 och 150 miljoner av sina egna medborgare, vilket är fler än vad som sammanlagt har dödats i alla krig i historien. Bara Mao dödade minst 45 miljoner av sina egna medborgare, vilket får omfattningen av Hitlers brott att blekna. Ändå ser vi Maos ansikte på tröjor.

Vad skulle hända om en universitetslärare öppet erkände att han var nazist? Han skulle få sparken, och hans kollegor och elever skulle ta avstånd från honom. Vad skulle hända om du eller jag hade på oss en tröja med ett hakkors på? Eller en bild på Hitler? Vi skulle kritiseras, troligen hårt, och det skulle få stora sociala konsekvenser. Med rätta, vill jag tillägga.

En del säger att revolutionen från början var något bra, och att dess avsikter var ädla, men att saker senare gick fruktansvärt fel. En av besökarna på utställningen vädrade sin åsikt att "det riktiga förtrycket inte började förrän 1932".

Tydligen är det en del som inte känner till  den massvält som Lenins politik för "krigskommunism" orsakade. För att hålla igång revolutionen tog Lenins armé böndernas säd och släpade iväg männen från fälten till krigstjänst. Miljontals människor svalt ihjäl på grund av detta. Folk hemföll till kannibalism – föräldrar åt upp sina egna barn. Det här ledde till skador som gick långt bortom den rena förlusten av liv. Det går inte att föreställa sig vilken påverkan sådana här saker hade på samhället. Om detta inte var "det riktiga förtrycket", då undrar jag hur hon definierar "riktigt förtryck".

Dödandet under revolutionen satte igång omedelbart, och är av central betydelse för dess uppdrag. Lenin ville ha folkmord – han ville eliminera en hel samhällsklass. I hans ögon borde hela borgarklassen skickas till arbetsläger och och jobba ihjäl sig.

Hundratals miljoner människor har testat kommunismen i över ett sekel, och resultatet har alltid varit död och förtvivlan.

Även om det fanns en lämplig utställningslokal för den här "konsten" så hade det varit viktigt att placera den i rätt kontext. Man måste göra tydligt att denna katastrof medförde oändligt lidande, och att miljoner dog. Sättet man marknadsför den, med det säljande namnet "Revolution", som om den vore en produkt, känns djupt olämpligt.

De röda väggarna och revolutionära tapeterna har lite med sanningen att göra. Konstkritikern Jonathan Jones från The Guardian konstaterar: "Om Royal Academy hade velat vara ärlig skulle man ha kallat den något i stil med 'Svarta torget: Den ryska tragedin 1917-1932'. Det sätt på vilket vi obekymrat beundrar rysk konst från Lenintiden sentimentaliserar ett av de mest mordiska kapitlen i människans historia".

Varför är då kommunism och kommunistisk konst så accepterad i samhället? Ja, varför inte se hela denna utställning som ett tillfälle till självrannsakan i den här frågan? Militärhistorikern Sir Anthony Beever uttryckte sin åsikt frankt: "Folk verkar tycka att klassfolkmord inte kan vara lika illa som rasfolkmord".

Själv konstaterar jag att det västerländska samhället i mer än ett sekel blivit djupt påverkat av kommunismen, och det inflytande den har haft på hur vi ser på saker och ting går djupare än vi kanske inser. Marxister i icke-kommunistiska länder försöker lägga ett slags grund, en förberedelse för revolutionen. Såväl marxistiska intellektuella som rena KGB-agenter har blivit en del av våra akademiska institutioner, och blivit respekterade medborgare. De bryter inte mot några lagar, men deras mål är att lägga grunden för kommunismen. Genom olika kanaler främjar de ett slags motkultur inom institutionerna, som försvagar och destabiliserar kulturen.

Frankfurtskolan är ett exempel på marxistiska intellektuella som emigrerade till New York, och infiltrerade Columbia University i New York, strax efter första världskriget. De olika former av marxism de bekände sig till förespråkade inte våldsam revolution, utan "en lång marsch genom institutionerna" (baserat på Antonio Gramscis teorier) – man skulle omstörta kulturen inifrån. Många från den här skolan nådde högt uppsatta positioner på amerikanska universitet och främjade extremvänsterns idéer inom den akademiska sfären. Effekterna av detta sträcker sig in i våra dagar.

Marxisten Herbert Marcuse från Frankfurtskolan bidrog till exempel till att organisera militanta studentprotester under motrörelsernas 60-tal. Han ses nu som "den nya vänsterns fader" i USA. I sin bok "Counterrevolution and Revolt" utvecklar han sina tankar om att omstörta inifrån:

"Att arbeta mot de etablerade institutionerna medan man arbetar inom dem, inte bara genom att 'nöta ner inifrån' utan snarare genom att 'göra jobbet', lära sig… hur man programmerar och förstår datorer, hur man undervisar på alla utbildningsnivåer, hur man använder massmedia, hur man organiserar produktion…"

Den ryske avhopparen och förre KGB-agenten Uri Bezminov (nu bosatt i USA) har tydligt förklarat att KGB:s mål var att "förstöra allting av värde i fiendens land, tills fiendens verklighetsuppfattning blir så förvriden att han inte uppfattar dig som en fiende; och att ditt system, din civilisation och dina ambitioner ter sig som ett alternativ för fienden".

Det här är precis vad som sker i vår kultur. Ondska är inte längre ondska. Godhet är inte längre godhet. Vi har marxistiska lärare som undervisar på våra universitet. Vi har bilder på Mao på våra tröjor. Och vi har kommunistkonst på våra museum. Det här är inte en riktning vi vill gå i, och vi måste vakna upp innan det är för sent. Förvånar det att muséet lyfter fram utställningen som en bra familjeaktivitet? I en workshop på nätet, "hur man målar en protestaffisch", som ska "passa barn från 5 år och uppåt", ska deltagarna ska hämta inspiration från sovjetiska protestaffischer.

Det är vårt ansvar att öppet ta ställning mot den här sortens utställningar. Det skulle vi ha gjort om det var om utställning med nazistkonst. Vi behöver skydda vårt samhälle mot detta. Vi borde säga ifrån, diskutera, skriva brev. Åtminstone borde vi utöva vår konsumentmakt genom att inte besöka den här sortens avskyvärda utställningar.

Åsikter som uttrycks i denna artikel är författarens och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikt.