Efter Sovjetunionens kollaps hade Ryszard Legutko, Polens utbildningsminister, ett intryck som han delade med många andra under övergången från kommunism till demokrati i landet: Det kändes fortfarande som kommunism.

”Det nya systemet började visa symptom som de flesta politiska analytiker ignorerade, och som somliga, däribland jag, tyckte var ytterst oroande”, skriver han i sin nyligen utkomna bok ”The Demon in Democracy: Totalitarian Temptations in Free Societies”.

Nio kommentarer om kommunistpartiet – Inledning

Han skriver: ”Hur otroligt det än verkar så fanns det mer av en frihetsanda under kommunismens sista borttynande år än under perioden efter att den nya ordningen hade etablerats.” Båda systemen, skriver Legutko, predikar en ideologi som försöker tala om för alla ”hur man ska tänka, vad man ska göra, hur man ska bedöma det som händer, vad ens drömmar ska bestå av och vilka ord man ska använda.”

Den trista verkligheten är att nästan alla politiska system delar element som är själva grunden för totalitära system, inklusive kommunismen. Under hela den moderna eran i väst har det funnits en spänning mellan traditionella uppfattningar och nya tänkesätt, men vad kommunismen ville se var ett statligt påtvingat brott med det gamla.

”Båda systemen skapar – åtminstone i sina officiella ideologiska tolkningar – en känsla av frihet från de gamla banden”, skriver Legutko.

Han beskriver kommunismen som ”ett system som startar om historien” och som en verksamhet ”mot minnet”. De som stod upp mot denna påtvingade förstörelse av traditioner och uppfattningar ”kämpade för minnet mot glömskan, väl medvetna om att förlusten av minnet stärkte det kommunistiska systemet genom att göra människor försvarslösa och formbara”.

”’Det kommunistiska manifestet’ från 1848, slår fast att kommunism ’avskaffar eviga sanningar, avskaffar all religion och all moral’. Vidare förespråkar den en ny, skev syn på världen där samhällets framväxt handlar om ’klasskamp’.”

Rötterna till dessa moderna system kan hittas i politiska idéer som utvecklats under mer än 150 år. Det är en ideologi som är baserad på en förstörelse av den gamla världen och skapandet av en ny värld, samt att med våld tvinga med sig dem som motsätter sig den.

Kommunismen vill ingjuta ett hat mot det gudomliga i människorna, sprida en tro på enbart kommunismen och ingenting annat, och skapa en världssyn baserad på kamp.

”Det kommunistiska manifestet” från 1848, slår fast att kommunism ”avskaffar eviga sanningar, avskaffar all religion och all moral”. Vidare förespråkar den en ny, skev syn på världen där samhällets framväxt handlar om ”klasskamp”.

Det är en ideologi som har tagit makten genom att förändra vår förståelse av det förflutna och vända oss mot varandra.

Socialismen, kommunismen och fascismen bygger på samma idéer: centralt planerade ekonomier där staten kontrollerar alla produktionsmedel och upprätthåller ständig kontroll över individens dagliga val. Lojaliteter inom dessa system upprätthålls genom det uppfunna, ständiga korståget mot ”statens fiender”.

Socialismens historia kan spåras tillbaka till den franska revolutionen 1789. Från Paris spred sig socialismen genom Europa, och i dess spår kom så småningom kommunismen och fascismen. Karl Marx spred först socialismens ideologi via olika publikationer som kom ut i Paris, men 1848 presenterade han tillsammans med Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet” där de förespråkade en mer aggressiv rörelse, byggd på våldsam revolution.

Manifestet publicerades precis innan de socialistiska revolutionerna svepte in över Europa samma år. Författaren Victor Hugo uttryckte sin syn på de här rörelserna i ett uttalande som publicerades i maj 1848: ”Socialism, eller den Röda republiken, är samma sak; den syftar till att riva ner trikoloren och hissa den röda flaggan.”

”[Socialismen] skulle innebära en allmän bankrutt”, skrev Hugo. ”Den skulle ruinera de rika utan att berika de fattiga. Den skulle förstöra arbetet som ger var och en sitt dagliga bröd. Den skulle avskaffa egendom och familj. Den skulle marschera runt med de fördömdas huvuden på pikar, fylla fängelserna med de misstänkta och tömma dem genom massakrer.”

”Den skulle förvandla Frankrike till ett dystert land. Den skulle strypa friheten, kväva konsten, tysta tanken och förneka Gud.”

Ideologin spred sig genom Europa, och påeldad av Marxs läror skapade den grunden för de våldsamma totalitära regimer som kom att hemsöka det tjugonde århundradet – däribland Nationalsocialismen under Adolf Hitler i Tyskland, Kommunistpartiet under Josef Stalin i Sovjetunionen och det Kinesiska kommunistpartiet under Mao Zedong.

Den italienske diktatorn och tidigare marxisten Benito Mussolini omvandlade de här idéerna till ett nytt system – fascism. Han beskrev det i sin självbiografi från 1928 som ett system där varje medborgare ”inte längre är en självisk individ som har den asociala rätten att göra uppror mot någon av Kollektivitetens lagar.”

Hitler anpassade fascismen till sitt Nationalsocialistiska parti och konstaterade 1933 att under hans system skulle varje person som innehar egendom ”betrakta sig själv såsom utsedd av staten” och att ”Tredje Riket kommer alltid att förbehålla sig rätten att kontrollera dem som innehar egendom”.

”Det som ligger bakom bolsjevismen och många andra moderna saker är en ny sorts tvivel. Det är inte bara ett tvivel om Gud; det är i synnerhet ett tvivel om människan.”

– G.K. Chesterton

I ”Concise Encyclopedia of Economics” beskriver Sheldom Richman fascismen som ”socialism med en kapitalistisk yta” och noterar: ”De fascistiska ledarnas motstånd mot kommunism har misstolkats som en dragning till kapitalismen.” I själva verket, menar Richman, såg Hitler kommunismen som ”den närmsta rivalen i kampen om folkets trohet”.

”Som i fallet med kommunismen sågs varje medborgare under fascismen som en anställd och en hyresgäst i den totalitära, partidominerade staten”, skriver Richman. ”Följaktligen var det statens rätt att använda våld eller hot om våld för att slå ner på till och med fredligt motstånd.”

När bolsjevikerna tog makten i Ryssland började författaren G.K. Chesterton publicera en tidning som kom ut en gång i veckan, med början i mars 1925. I den varnade han för att en ny totalitär era var i antågande, och att dess element stod att finna i nästan alla moderna politiska system.

I den första artikeln i det första numret av G.K’s Weekly (som tidningen hette), skrev han: ”Det som ligger bakom bolsjevismen och många andra moderna saker är en ny sorts tvivel. Det är inte bara ett tvivel om Gud; det är i synnerhet ett tvivel om människan.”

”Den gamla moralen, den kristna religionen, den katolska kyrkan, skilde sig från all den här nya mentaliteten eftersom den faktiskt trodde på människans rättigheter. Det vill säga, den trodde att vanliga människor besatt makt, privilegier och ett slags auktoritet”, skrev Chesterton.

”I dessa primära ting, där den gamla religionen litade på människan, misstror den nya filosofin människan fullständigt. Den insisterar på att bara en mycket sällsynt sorts människa ska ha några rättigheter i de här frågorna; och när man är av denna sällsynta sort har man rätt att styra andra, i ännu högre grad än sig själv.”

När det kalla kriget kom var världen som ett plogat fält, där Sovjetunionen mer än gärna sådde sina frön av socialt missnöje och desinformation för att på ett djupare plan sprida sin totalitära ideologi.

I enlighet med det moderna liberala, demokratiska synsätt som delas av hundratusentals människor i dag, ska det politiska systemet, som Ryszard Legutko uttrycker det, ”genomsyra varje del av det offentliga och privata livet”, utsträckas till alla delar av samhället, inklusive ”etik och seder, familj, kyrkor, skolor, universitet, samhällsorganisationer, kultur och till och med mänskliga känslor och strävanden”.

Oavsett den politiska formen på ytan så har faktiskt hela världen fallit offer för spridningen av en tro som har sina rötter i kommunismen. Det är en tro på trons utplånande, och därigenom, förstörelsen av tron på den vanliga människans godhet och rättigheter.