Har de som ger oss råd om hur vi ska leva blivit mer trovärdiga med åren? Kan vi lita på forskningen de hänvisar till? Är det någon av oss vanliga medborgare som kollar upp hur studierna är genomförda och vem som betalat för dem? Kan vi vara säkra på att industrin – som riskerar tänka mer på vinstmarginalen än på individens hälsa – inte har ett finger med i spelet?

Jag tänker tillbaka – kanske tio år – när jag såg på Kunskapskanalen på tv, hur det jag kallar ”livsstilsanalfabetismen” (okunskapen om att leva) företräddes av Livsmedelsverket i armkrok med livsmedelsindustrin och dess hantlangare. Där stod min då nyblivne hjälte Mats-Eric Nilsson, författare till ”Den hemlige kocken” och ”Äkta vara”, med Marit Paulsen med flera som vapendragare för kampen mot livsstilsanalfabeternas egennyttiga förhållningssätt. Jag minns att jag i panelen saknade hjärnforskaren Martin Ingvar som länge intresserat sig för hur vårt beteende styrs av hjärnans belöningssystem, ett system som livsmedelsindustrin sedan årtionden utnyttjat genom att sockra sina produkter med snabba kolhydrater, som i sin tur skapat en snabbt växande fetmaepidemi över hela vårt klot.

Jag minns hur Mats-Eric Nilsson vädjade till motsidan att släppa taget och lyssna inåt. Lyssna till vad våra sinnen har att berätta, snarare än att följa producentsidans förföriska knep för att lura oss med allehanda kemiska tillsatser som får oss att överge alla de gamla traditionella och njutbara matvanor vi tidigare mått så väl av.