Det är naturligt att människor söker en väg att följa. Både förr och nu har människor sökt efter en väg framåt, som ska göra dem friskare, lyckligare och bättre på alla vis. Men kommunism är inte en en väg som leder framåt.
En väg kan bedömas utifrån vad den lett till, och utifrån karaktären hos de personer som varit ledande inom den. Kommunism har nu testats i mer än hundra år, av hundratals miljoner människor, och resultatet har alltid varit detsamma: död, förödelse och förtvivlan.
De ledande personerna inom kommunismen var cyniska och sluga män som dolde sitt människohat bakom vackra ord. Hos dem finns ett mörker som är svårt att överträffa.
Förstörelsens ideologi
Det var vid historiens vägskäl, när industrialiseringen tog fart och de gamla kungadömenas glans falnade, som mänskligheten erbjöds en faustisk pakt: överge traditioner och moral, och gå in i en ny era. Löftet var ”himmelriket på jorden”, och priset var att ansluta sig till en rörelse för att förstöra moral och religiös tro – och att förgöra alla som stod i vägen för denna nya framtid.
Kommunismens idéer, och de olika tankeriktningar som låg till grund för den, hade redan sjunkit djupt in i många europeiska samhällen innan oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Dess provokatörer presenterade den som en väg ut ur denna världs lidande; fattigdom och hunger skulle utplånas, och jorden skulle bli en lustgård för alla.
Bakom det här erbjudandet fanns dock andra avsikter, och de blir tydliga om man betraktar Karl Marx, såväl som andra personer som anses ha lagt grunden för kommunismen.
I en tidig dikt, ”En förtvivlads vädjan”, skriver Marx om att han vill skapa ett nytt system: ”En gud har stulit allt från mig … inget återstår för mig förutom hämnden!”
Marx utvecklar bilden av hämnden: ”Jag skall bygga min tron mot himmelen kall – skrämmande skall dess spira resa sig/ till bålverk - vidskeplig fruktan /till marskalk – svartaste lidande.”
Marx skrev många liknande texter som så här i efterhand kan tyckas måla upp en bild av att hans mål med kommunismen aldrig var att hjälpa mänskligheten, utan snarare att utkräva ett slags hämnd mot himlen.
I pjäsen ”Oulanem” från 1839, vars titel tros vara ett slags bakvänd variant av Emmanuel, ett av de bibliska namnen för Gud, finns passager som dessa:
”Ännu har jag tillräcklig kraft i mina användbara armar för att gripa tag och krossa dig med våldsam styrka, avgrundens mörker omsluter oss båda då du sjunker ned och jag följer skrattande efter, viskande i dina öron ’Följ mig nedåt, min vän.’”
”Snart skall jag sluta evigheten till mitt bröst, och snart skall jag utslunga väldiga förbannelser över människosläktet.”
I sin bok ”The Making of Modern Economics” skriver Mark Skousen att en pakt med Djävulen är ett centralt tema i ”Oulanem” och att pjäsen ”innehåller ett antal våldsamma och säregna karaktärer”. Skousen noterar att ”Marxs fixering vid självdestruktivt beteende var tydligt genom större delen av hans liv.”
Precis som karaktären Oulanem visar Marx i det han skriver inte bara en vilja att förstöra sig själv, utan att förstöra hela mänskligheten på samma gång.
I en annan dikt, från 1841, ”Fiolspelaren”, skriver Marx: ”De djävulska ångorna stiger och fyller min hjärna till dess jag blir galen och mitt hjärta i grunden förändrats. Ser du detta svärd? Mörkrets furste sålde det till mig.” och "Allt djärvare spelar jag dödens dans."
I en analys av den här dikten i boken ”Marx” från 1968 skriver Robert Payne: ”Här firar Marx ett sataniskt mysterium, för den som spelar är helt uppenbart Lucifer eller Mefistofeles, och det han spelar med sådan frenesi är den musik som ackompanjerar världens undergång.”
Han fortsätter: ”Det är tydligt att Marx njöt av de fasor han beskrev, och vi kommer senare att se honom njuta på samma vis av förstörelsen av hela klasser i ’Det kommunistiska manifestet’. Han var en man med en besynnerlig förmåga att njuta av katastrofer.”
Payne går ännu längre i sin analys: ”Vi kan knappast tvivla på att dessa ändlösa historier är självbiografiska. Han hade Djävulens blick på världen och Djävulens illvilja. Ibland verkade han vara medveten om att hans verk var ondskans verk.”
Marx tidiga texter kan tyckas bisarra, men de anspråk och de mål man hittar där var faktiskt inte så långt ifrån den verklighet som hans idéer skulle skapa: ett system som inom ett århundrade berövade ett oerhört antal människor livet. Beräkningarna varierar, men enligt kombinerad forskning från bland annat Aleksandr Solzjenitsyn, Jung Chang, Jon Halliday och de siffror som samlats in till ”Kommunismens svarta bok” så kan det handla om uppemot 150 miljoner döda.
Kampanjer
Det som Marx och Engels för fram i ”Det kommunistiska manifestet”, som publicerades 1848, var en ideologi baserad på kamp, som med författarnas egna ord, ”avskaffar all religion och all moral”. De såg sin övertygelse som absolut – det mänskliga framåtskridandets slutpunkt – och menade att alla andra trossystem borde förstöras genom våldsam revolution.
Deras version av kommunism är baserad på konceptet ”dialektisk materialism”: tanken på att all utveckling springer ur kamp, och att livet bara är materia. En effekt av det här tänkandet som varit tydligt under alla kommunistiska regimer har varit ett avfärdande av tanken på att människoliv har ett värde i sig.
1906 skrev Lenin i tidskriften ”Proletären” att hans intressen var väpnad kamp, med sikte på att ”undanröja personer, ledare och underlydande inom armén och polisen” och att beslagta pengar från regeringar och individer.
Efter att Lenin tagit makten 1917 satte han dessa koncept i verket. Tiotusentals människor greps för att ha satt sig upp mot den nya regimen, och många av dem torterades och avrättades på löpande band.
Lenin och hans följare ”beslutade sig för att eliminera, legalt och fysiskt, alla utmaningar och allt motstånd, även passivt sådant, mot deras absoluta makt”, enligt ”Kommunismens svarta bok”.
”Den här strategin gällde inte bara grupper med motsatta politiska uppfattningar, utan även sociala grupper, såsom adeln, medelklassen, de intellektuella och prästerskapet, såväl som yrkesgrupper som militärofficerare och polis”, står det vidare.
Lenin förbjöd privat egendom, och bönderna i hela Ryssland fick sin mat beslagtagen av staten. Lenin satte strikta kvoter för hur mycket som skulle konfiskeras, och när han såg att de inte fylldes beordrade han att till och med utsädet skulle tas.
Det ledde till att bönderna inte kunde sätta några nya grödor, och då de hade inte heller några reserver för vintern, drabbade en svår svältkatastrof Ryssland 1921 och 1922. Enligt Hoover Institute dog mellan fem miljoner och tio miljoner människor i svälten.
Lenin gladdes åt svälten. Enligt ”Kommunismens svarta bok” berättade en av hans vänner långt senare att Lenin ”hade mage att öppet säga att svälten hade flera positiva resultat”. Den skulle nämligen ”driva fram nästa steg snabbare, göra så att socialismen, det steg som med nödvändighet skulle följa efter kapitalismen, skulle komma.”
”Svälten skulle också förstöra tron på inte bara tsaren, utan på Gud”, tillade han.
Historikern Richard Pipes skriver i sin bok ”The Unknown Lenin” att Lenin skapade svälten medvetet. ”För mänskligheten i allmänhet hade Lenin inget annat än förakt”, skriver Pipes. Han hade ”nästan inget intresse” för de individuella människornas liv, och ”han behandlade arbetarklassen som en metallarbetare behandlar järnmalm”.
Det här upprepades under Lenins efterträdare, Josef Stalin, som tog över när Lenin dog 1924. Stalin inledde sitt 29 år långa skräckvälde över Sovjetunionen med att befästa sin makt, genom att gripa eller avrätta alla rivaler.
Ännu en svält drabbade Sovjetunionen. I Ukraina dog mellan sju och tio miljoner människor, enligt uppskattningar som FN publicerade 2003. I Kazakstan svalt en och en halv miljon människor ihjäl, enligt Wilson Center. De bönder som motsatte sig Stalins kollektiviseringar stämplades som ”kulaker”, och tiotusentals greps och avrättades. Stalin använde också det här tillfället till att angripa andra förmenta fiender till revolutionen, såsom präster och religiösa personer.
Precis som Lenin slog Stalin fast att hans program var framgångsrikt. I dessa, och andra rörelser som följde, miste mellan 60 och 66 miljoner människor livet i Sovjetunionen, enligt historikern, författaren och Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns beräkningar.
Stalins blodiga arv skulle bara komma att överträffas av Mao Zedong, Kinesiska kommunistpartiets ledare. I och med ett kollektiviseringsprogram i Stalin-anda, "Det stora språnget" 1958, skapades en svältkatastrof som under fyra års tid dödade minst 45 miljoner människor, enligt den Hongkongbaserade historikern och författaren Frank Dikötter.
Kannibalism var vanligt under den här svälten. Material som kinesiska och västerländska forskare har tagit fram ger en glimt av vad som försiggick. Så här skriver Washington Post: ”I Damiao-kommunen dödade och kokade Chen Zhangying och hennes make Zhao Xizhen sin åttaårige son Xiao Qing och åt upp honom.” I ett annat stycke berättas om Wang Lanying som ”inte bara tog rätt på döda kroppar för att äta dem, utan också sålde två jin [ungefär ett kilo] av deras kött som fläsk”.
Maos syn på de miljoner som dog i svälten var ganska lik Stalins och Lenins. Enligt författaren och historikern Harun Yahya såg Mao och hans medhjälpare svälten som ett straff för att byborna inte hade varit tillräckligt lydiga mot kommunistpartiet.
Ett år innan ”det stora språnget” hade Mao kommit med sitt berömda uttalande om att ”låta hundra blommor blomma”, vilket var en inbjudan till intellektuella att kritisera hans regim. När de sedan gjorde detta använde han deras kritik som ett bevis på att de motsatte sig regimen. Enligt ”Red Holocaust” av Steven Rosefielde drabbades över en halv miljon intellektuella av Maos hämnd. De stämplades som ”högerelement” och förödmjukades, avskedades, fängslades, torterades och dödades.
Sammanlagt tros Mao ha orsakat minst 70 miljoner människors onaturliga död, enligt författarna Jung Chang och Jon Halliday.
Dolda motiv
Under kommunistregimer och deras ideologi vändes människor mot varandra: Barn angav sina föräldrar, elever misshandlade och torterade sina lärare, unga vändes mot gamla och grannar mot grannar.
En av de som satt med Marx i den första internationalen, Mikhail Bakunin, skrev: ”Den Onde är den sataniska revolten mot den gudomliga auktoriteten, en revolt i vilken vi ser den fruktbara grodden till all mänsklig frigörelse, revolutionen. Socialister känner igen varandra på orden ’i dens namn, mot vilken en stor orätt har begåtts’ enligt boken ”Marx and Satan” av Richard Wurmbrand.
”I denna revolution måste vi väcka Djävulen i människor, röra upp deras lägsta lustar”, skrev Bakunin. ”Vårt uppdrag är att förstöra, inte att bygga upp.”
Det här tänkandet avspeglar sig tydligt i kommunismens effekter. Först bröt den ner människor med svält, och chockade dem sedan med offentliga trakasserier och avrättningar, vilket fick dem att vända sig bort från sin traditionella moral och tro.
Enligt Bruno Cabanes bok ”The Great War and the Origins of Humanitarianism, 1918-1924” kunde man se prov på detta omedelbart efter att Lenin tagit makten.
”Dessa ’bondekrig’ släppte lös demoner på båda sidor: kommunisterna mot ’hamstrarna’ och ’folkfienderna’; byborna mot alla symboler för kollektivisering”, skriver Cabanes.
Under svälten under Stalins tid förekom det att människor åt lik, och att man kidnappade barn och åt dem. Skrämmande bilder från den tiden visar personer som säljer människokött.
Även under svälten som blev resultatet av Maos ”stora språng” förekom kannibalism, och Mao drog konceptet med att vända människor mot varandra ett steg längre. Under kulturrevolutionen misshandlade barn sina egna föräldrar; skolelever stoppade och förhörde folk på gatan om Maos läror, och de som inte hade de rätta svaren misshandlades. Rödgardisterna, de unga militanta maoisterna, jagade och förödmjukade lärare, markägare och intellektuella offentligt. Ibland gick det längre, med tortyr och mord.
Mao utmålade sig själv som ”övermänniska” Planscher och porträtt av honom hängde överallt i Kina och dyrkades.
Kulturrevolutionen förstörde eller skadade en mycket stor del av det fysiska kinesiska kulturarvet, som konst, tempel, museum och skrifter. Det lämnade ett andligt tomrum, där det kinesiska folket tappade kopplingen till sin egen historia och det femtusenåriga arvet från den kinesiska civilisationen, med dess rika buddhistiska och daoistiska traditioner.
”En galenskapskult”
Michael Walsh, som skrev boken ”The Devil’s Pleasure Palace”, sade att Marxs texter har stora likheter med historien om Lucifer i John Miltons ”Paradise Lost”: han kan inte besegra Gud, så han beslutar sig i stället för att förstöra Guds verk som hämnd.
– Den är den här föreställningen om transcendens som kommunismen spelar på, men som den aldrig lyckades uppnå. Den söker död och skapar död. Död är slutprodukten i alla kommunistiska system, precis som det är Satans mål, sade Walsh.
– Kommunismen är förlorarnas hämnd. Det spelar på folks känsla av kränkthet och hämndlystnad. Marx var den störste förloraren man kan tänka sig. Han var en luffare som snyltade på sina vänner. Han var galen. Det är en galenskapskult, en kult av kränkthet och hämnd, tillade han.
Nästan alla samhällen genom historien delar de värderingar som utgör hjärtat i religionerna, menar Walsh, och kommunismen spelar på just dessa rötter, men för att manipulera människor.
– Alla vill ju vara hjälten i sin egen historia. [Kommunism] använder mindre beundransvärda drag hos mänskligheten, som avundsjuka, för att engagera dig i revolutionen – alla unga människor vill vara revolutionärer mot den etablerade ordningen – så att du ska få det du vill ha, sade han.
Kommunismens credo är att alla ska ge efter sin förmåga och få efter sina behov, påpekar Walsh, men hur fungerar detta när man samtidigt spelar på avundsjuka?
– Plötsligt har ingen några förmågor och alla har massor av behov. Där har du bristen i det argumentet.
Kommunismen spelar på mänsklighetens längtan efter ett högre syfte, genom att förstöra religionen och i stället sätta sig själv högst.
I boken ”The White Nights” skriver läkaren Boris Sokoloff om hur Lenin besökte den berömde vetenskapsmannen Ivan Pavlov i oktober 1919. Pavlov är känd för sina experiment med betingade reflexer hos djur, och Lenin tog till sig dessa djurträningsmetoder och använde dem för att träna människor i det sovjetiska utbildningssystemet.
Sokoloff skriver att Lenin trodde att ”genom betingade reflexer kunde människan standardiseras, fås att tänka och handla enligt det mönster som var önskvärt”. Lenin sade att i stället för individualism ville han se ”Rysslands massor följa ett kommunistiskt sätt att tänka och reagera”.
En återvändsgränd
Var kommunismen än har införts har traditionella religioner alltid varit bland dess första måltavlor. Det här gällde i Sovjet, där den rysk-ortodoxa och katolska kyrkan förtrycktes, liksom i dagens Kina, där kommunistpartiet förtrycker såväl västerländska som inhemska religioner som buddhism och daoism.
”Kommunismens svarta bok” ger dödssiffror från kommunistergimer i andra länder: en miljon i Vietnam, två miljoner i Kambodja, 1,7 miljoner i afrikanska länder, 1,5 miljoner i Afghanistan, en miljon i Östeuropa och 150 000 i Latinamerika. Internationella kommuniströrelser och partier som inte suttit vid makten har också lyckats döda omkring 10 000 människor i hela världen.
I ”Marx and Satan” ställer Wurmbrand en fråga som många ställt sig: när religion och kultur förstörts, vad återstår då? Det enkla svaret är ett folk som berövats sin förmåga till självkontroll, och därmed sin förmåga till självstyre. Det skapar människor som inte ser någon högre makt än de som styr staten, och inga högre ideal än statens. De blir därmed helt beroende av staten.
Att överge moralen är också grunden för den brutalitet som kommunistledarna och deras trogna följare uppvisat. Förkastar man alla tankar på en själ, ont och gott, himmel och helvete, och bara ser till partiets ambitioner så handlar rätt och fel i slutänden om huruvida man stödjer eller motsätter sig ”revolutionen”. Tron på att varken godhet eller ondska har några mer långtgående konsekvenser har legat till grund för de många ohyggligheter som begåtts i kommunismens namn.
Sent i livet ska Lenin, enligt Wurmbrand, ha sagt: ”Staten fungerar inte som vi ville. På vilket sätt fungerar den inte? Bilen lyder inte. Någon sitter vid ratten och tycks styra, men bilen kör inte i den riktning vi önskar. Den rör sig enligt någon annan kraft.”
Mot slutet blev Lenin sinnessjuk, men på sin dödsbädd hade han vad Wurmbrand ser som ett ögonblick av klarhet, när han sade till sin fru: ”Jag har begått ett stort misstag. Min mardröm är min känsla av att vara förlorad i ett hav av blod från otaliga offer. Det är för sent att vända tillbaka. För att rädda vårt land, Ryssland, skulle vi ha behövt män som den helige Franciskus. Med tio sådana män skulle vi ha räddat Ryssland."
Det stora bedrägeriet
Det fanns ett bistert skämt bland läsarna av Sovjetunionens statliga nyhetstidning Pravda (som betyder ”sanning”) att det enda som faktiskt var sant i tidningen var dagens datum. Det är ett talande exempel.
Kommunismen har visat sig vara ett enormt bedrägeri, en bluff i mänsklighetens historia.
Teorin är dålig, och varje försök att omsätta den i praktik har varit destruktivt för både moral och liv, ända från Pariskommunen till dagens Kina.
Efter mer än 140 år av kommunism i praktiken går den att bedöma utifrån dess frukter, snarare än utifrån vad den säger sig vilja åstadkomma. Och ser man till detta borde ingen rationell människa i dag vilja följa den här vägen längre.
När Marxs kommunistiska ”spöke” slutat hemsöka världen kommer den att bli en bättre plats för mänskligheten.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarnas egna.
