En dryg månad innan val släpper tidningen Samtiden, som ägs av SD, en nästan två timmar lång anklagelseakt mot Socialdemokraterna i form av en dokumentärfilm.
SD har i alla år fått finna sig i att få sin bruna historia kastad i ansiktet, och när man nu sent omsider väljer att organiserat ge igen med samma mynt är det S som man helt fokuserar på: Rasbiologi, tvångssteriliseringar, antisemtism, kollaboration med Hitlertyskland och annat mindre smickrande avhandlas i rejäl detalj.
Det finns ett tänkt terroristkoncept som kallas ”smutsig bomb”, vilket är ett slags fattigmans atombomb – en konventionell bomb laddad med radioaktivt material. Det radioaktiva materialet ger ingen ökad sprängkraft, utan är bara ägnat att kontaminera och skada med strålning.
Det är litegrann det SD gjort nu mot S: samlat ihop det absolut mest radioaktiva i det statsbärande partiets historia – inget högexplosivt i bemärkelsen okänt eller nytt – och låtit det brisera över internet. Nu har S att endera försöka tiga ihjäl det hela eller på något sätt försöka hantera, och därmed riskera att bli politiskt strålskadade hur man än gör.
Filmen är oklanderligt producerad, och tycks inte fara med någon avsevärd osanning. Kanhända är den lite väl lång, i samma konstanta stil med speaker och arkivklipp. Den hade lika gärna kunnat delas upp i sina redan existerande underrubriker.
Försåtligt får man väl kalla de relativt rikliga referenserna till 30- och 40-talets Aftonbladet, då den tidningen ju inte blev en del av arbetarrörelsen förrän på 50-talet. Men att man passar på att ge en av sina mediala ärkefiender en släng av sleven och visa att även den har en hel del brunt bagage får väl anses som fair play.
Man kan så klart invända att filmen ägnar sig åt omfattande cherrypicking, att det här bara visar en viss sida av Socialdemokraternas historia, och att många fler politiska aktörer än S omfattade de idag så kraftfullt förkastade tankegångarna. Dessutom ligger ju samtliga förbrytelser minst halvannat sekel tillbaka i tiden.
Men den här filmen är inte gjord i ett vakuum – den är gjord mot en fond av årtionden av konstanta påminnelser om SD:s historia, där man givetvis också velat få dem att framstå i värsta möjliga dager. Det här behöver SD år 2018 liksom inte ens påpeka – alla är fullt medvetna om det.
Och att materialet inte är nytt är inte heller nödvändigtvis ett argument för att filmen är irrelevant utanför valrörelsekontexten. Det är garanterat massor av svenskar, inte minst de som inte är så belästa eller specialintresserade, som inte känner till allt som presenteras. Och det är svårt att inte bli indignerad när man ser den, till och med om man känner till det mesta.
Mot argumentet att SD:s bruna historia ligger betydligt närmare i tid kan lätt anföras att S agerande faktiskt hade förfärliga, konkreta konsekvenser i form av statliga övergrepp mot tiotusentals människor. Vill man betona att S ofta sammanblandas med statsmakten i den här filmen, så går det att svara att just detta får ett så dominant parti – som dessutom med rätta anklagats just för att blanda ihop sig själv med staten – faktiskt hacka i sig.
Och så där kan man hålla på, fram och tillbaka. Oavsett vart debatten tar vägen kletar det radioaktivt på S. SD behöver inte bry sig – de är ju redan sedan länge radioaktiva. Det mest förbryllande är väl i så fall att Åkesson börjat tala så varmt om Per Albin på sistone, som ju får stå till svars för en hel del i den här filmen.
Oavsett vad man tycker om filmens ärende och relevans är det ett briljant stycke negativ valpropaganda som riskerar att suga upp en del av det sista syre som S hade till sitt förfogande. Om den direkt påverkar valresultatet är väl osäkert, men det är lätt att tänka sig att den sänker moralen hos en del av de redan hårt prövade socialdemokratiska valarbetarna.
