Om ungdomsförbundets entusiasm var riksdagsmandat hade Miljöpartiet haft egen majoritet.

Gustav Fridolin marscherade in vid Almedalens scen i täten för ett frejdigt skanderande Grön Ungdom för att se sin språkrörskollega Isabella Lövin hålla tal. Och entusiasmen hos både Grön Ungdom och publiken i gemen höll i sig, trots att talet var i längsta, torraste och allvarligaste laget.

Klimatet och miljön stod helt i fokus, och den tryckande middagshettan var en effektiv kuliss till den långa, närmast dystopiskt allvarliga inledningen om värmerekord och extremväder.

– Om vi fortsätter business as usual kommer Skandinavien att bli upp till sex grader varmare i slutet av detta århundrade. Men det kan vi inte tillåta. Bara för att vädret är galet måste inte politiken vara det!

Lövin pratade om ansvaret inför nästa generation, och med påtaglig stolthet om framsteg på miljöområdet som gjorts under mandatperioden, som klimatlagen, energiöverenskommelsen, världens första anläggning för att framställa stål utan kol i Luleå. Hon hamrade in budskapet att de andra partiernas miljöpolitik fortfarande i det närmaste är pappkulisser. Klimatförändringar påverkar dessutom allt, inskärpte hon, inklusive mat, vatten, och global säkerhet.

– Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist. Jag ÄR miljöpartist för att det är så här, sade hon i ett av talets få riktiga one-liners.

I de här ämnena övertygar hon. Mindre trovärdig låter hon när hon lite pliktskyldigt upprepar Socialdemokraternas hårdvinklade ekonomiska talespunkter. Rent plakatförenklande och slirande på sanningen blir hon när hon med extremt breda penseldrag målar in Trump, Brexit, SD och diverse annat gods i något slags mörka tavla av allmänt hot.

Häri någonstans ligger givetvis MP:s problem: Fler skulle säkert köpa deras seriösa miljökamp – för miljö- och klimatfrågorna bekymrar svenskarna – om den inte tryfferades med kulturradikalism, en upplevd naivitet och Stockholmsperspektiv.

Partiet fick en rejäl blåtira i veckan när den omstridda och kritiserade gymnasielagen dömdes ut av Migrationsdomstolen i Malmö, som förklarade att den inte kan tillämpas. Att MP i det läget talar rätt tyst och icke-specifikt om de här frågorna och satsar nästan allt krut på det område där man har störst förtroende är inte så konstigt. På fråga i en intervju med TV4 på morgonen upprepade dock Lövin att man ska ”stå upp för asylrätten” och återgå till en generösare politik.

Att Lövin, från sin svaga opinionsposition, dessutom ägnade längst tid av alla partiledare i Almedalen åt uppmaningar att aldrig släppa in ”högerextremismen i värmen”, syftande på Sveriges efter valet kanske största parti, kan ju endera ses som principfast eller en aning verklighetsfrånvänt.

Vill man vara lite elak kan man se Miljöpartiets Almedalsutspel som en liten anpassning till det förändrade politiska klimatet; dagens förslag skulle man skämtsamt kunna kalla ”eko-nationalistiskt”.

Förutom den viktiga och allt mer uppmärksammade frågan om nationell självförsörjning – som man vill sätta ett politiskt mål på 80% för, utan att ha en klar tidsplan – vill man minska beroendet av importerat foder, gödsel och drivmedel. Det är i sig troligen något som de flesta kan ställa sig bakom.

Sen vore ju Miljöpartiet inte Miljöpartiet om man inte också ville driva på mer för omställningen till ekologiskt och mindre import av ”fulkött”. Att det i praktiken betyder dyrare mat för konsumenterna är väl den potentiellt impopulära delen av paketet.

MP hade den otacksamma uppgiften att, i ett läge där man balanserar på riksdagsgränsen och språkrören åtnjuter lågt förtroende till och med i de egna leden, avsluta Almedalsveckan och övertyga väljarna om att allvaret i miljö- och klimatsituationen motiverar en röst på dem i september. Under söndagen känns Visby närmast som en spökstad i jämförelse, då merparten av de hitresta besökarna, deltagarna och arrangörerna rest hem.

Då är det tur att man har sina engagerade kärntrupper och partiets notoriskt goda humör.

– Optimist är inget man blir efter det att man lyckats med något. Optimist är det man är innan man lyckas, sammanfattade Lövin.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen